time to pretend?

(Mycket MGMT nu…)

Sitter i KTHs lokaler till f-ing kvällen varje dag! Men det ger också utdelning, vilket förstås känns bra. Hur mycket orkar man försaka, vad är värt, vägra släppa verklighetsanknytningen, vägra bli insnöad, våga bli insnöad… Allt det där och lite till snurrar i mitt huvud när jag med raska steg traskar hem i mina fina snörskor genom frasiga höstlöv i intensivt brandgula toner. Nu är istället löven uppluckrade av regn och färgerna har flutit ut till bruna nyanser, men tankarna rusar vidare. Förfall och kaos, sömnlöshet och brist på fokus, sumpad mobil och ytterligare oro… Jag låter de tankarna rinna av mig, jag förlorar mig handlöst.

Hinner med att se Vicky Cristina Barcelona och pauserar allt. Så gött det är att gå på bio en mörk oktoberonsdag! Vilken fantastisk film sen och vilket härligt sällskap.

Väl tillbaka så biter jag mig i tungan flera gånger om, får inte ta över, måste låta alla få sköta sitt. Är jag så mycket av en ledare, att jag inte kan låta bli? När projektledaren inte sköter sitt jobb, inte steps up, varför ska jag då ångvälta fram och styra och ställa? Mån om att leverera, att prestera -jo de orden finns än kvar- men man behöver ju inte domdera! Blir också röd-om-öronen-upprörd när det uppdagas kollektiv kritik gentemot designkursledaren, hur kan man avfärda Konstfackfolkets föreläsningar som ”flum”?! När äntligen designelementet i utbildningen tas på allvar, önskar kursarna mer teknisk konstruktion? Läs maskinteknik då, slynglar!

mörkerseende

Jag förbannar mina stängda läppar. Jag känner hur luften går ur mig, kanske är det ett dött lopp? Samtidigt eskalerar skolarbetet och kommer jag klara allt?

Måste andas, måste in i stadsbruset. Så jag strövar runt på PUB och känner på materialen, lapar i mig lyxen för att sedan köpa rosa blommor -rosor och orkidéer- på Hötorget. Dövar ångesten. När pappa peppar på andra sidan luren och jag förgäves kan välja pumptvål börjar klumpen i halsen växa. Alla dessa trösklar! Snart snubblar jag.

Illustration: Nina Hemmingsson

åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort

Schweiz alltså. Sovloftet, det kreativa kaoset med noter överallt, balkongen, husen, bergen, lunken, dockstäderna, leksakspengarna, vinet, Basel, Bern, Zürich, Winterthur.

Något spökar i mitt huvud och utmålar osanningar som gör det svårt att socialisera. Jag är inte mig själv den här resan, eller är jag det?

Jag kanske är mig själv när jag dricker flasköl på en fräsch balkong i det gamla industriområdet, när jag lyssnar till Nôze och Fred Falke i Bern. Kanske också när jag far med i en snabb bil i natten? Att det förbannade ska kulminera och sippra ut, utan kontroll, det är inte min mening. Tårar på en hemmafest i Zürich med det påstådda it-crowdet och Ladina Moser sitter bredvid, sofistikerad. Jag har mascara under ögonen och lite vitvinsspritzers på de stentvättade jeansen, osofistikerad.

Vi hånskrattar åt läskiga mannen med kontakterna och de svenska märkena, vilka han rabblar vant, som vore jag en stilreporter: Byxor från Blank, skjorta från J. Lindeberg, kappan där borta, också Lindeberg. Jag inflikar något om collegetröjor med JL-logga och han replikerar kvickt med en ny kavalkad ”indiemärken”: Julian Red, Whyred, Acne…för ”visst är Lindeberg lite mainstream”. Så går han loss på svenska band och han är som ett klistrigt plåster. TTA? ”Hååååliday! –De har frågat mig om en remix.” Tjena. Vi springer från klubben och in i närmsta spårvagn, duckar för den nu cyklande Viceskribenten.

På flygbussen släpper vemodet och plötsligt är jag märkbart lättare till sinnet, så till den grad att J kommenterar min attitydförändring. Knepigt det här med perspektiv. Ändå kommer jag tillbaka till verkligheten, tillbaka till Fourierserier och stångbärverk plus seglivade demoner. Mina fingrar knappar in ett sms och även om svaret är artigt nekande, gjorde jag det. Jag går sen själv på Pecha Kucha Night och inspireras, nöjd och stolt över vad jag åstadkommer. Petit à petit.

dive in!

Klarvaken och nervös vid fyra, nästa gång medvetandet återkom, var klockan tjugo i nio. Klockan nio sharp, utan akademisk kvart-lallande, skulle kontrollskrivning med Laplace-transformationer skrivas. Brillor, trikåklänning och över-åkern-språngmarsch, tunnelbana. Svettig och uppjagad, fem minuter sen kom jag till salen och gjorde tappra försök att omskriva ekvationerna.

Mycket snack om prioriteringar just nu, vi vägrar pausera livet, samma mantra on repeat. Middagar, festligheter och nalkande Zürichtrip, sånt gör gott. Harder, Better, Faster, Stronger!

Foto: Norman Parkinson

hjärtat sätter stopp

Jag köpte liljor i den kalla septembereftermiddagen, gjorde mig fin och gick på middagsbjudning.
Vilken middag sen, tre rätter och påfyllda glas med vitt, rött, mousserande, avec… Rådjurssadel och härligt samtal med kreativa människor fram till småtimmarna. Att komma hem kvart i fem medför svag söndag och än motigare KS-plugg, men det är så värt.

Paus med LLC-klipp, dialekten!

what do you want to do?

Som en förbannelse. Sitter långt bak och betraktar. Lurpassar, lurking. Detta borderlineland funkar fan inte, men att välja väg är än svårare. Det ena slår ut det andra och resulterar i något slags apati. Alltjämt snurrar KTH-karusellen igång och det verkar finnas oändligt många stänger att räkna på. Stånga eller stänga?

måndagstrött.

vad jag bryr mig om nu

Fantastiska föreläsare, 7 tunga tegelstenar, höst eller kanske snarare något sensommartillstånd. Regn. Fastän bara en vecka har gått, känns det som om jag varit här så länge, som om jag aldrig for. Jag köper ingenting på den utplockade Acneutförsäljningen, men väl en svart ullkappa med mycket volym från stora kedjan. Jenny säger att den är dramatisk, varpå jag tar några teatraliska steg över butiksgolvet som leder till ett smittande skrattanfall halva butiken stämmer in i. Uppför man sig inte så i Stockholm?

Återseendet är svårare än trott. Ibland verkar det som om jag gillar självplågandet, jag förstår det inte. Trodde att allt var avslutat, så vaknar jag från den bästa av drömmar och kan inte skilja på vad som är på riktigt och inte.
Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen. Eftersom jag redan har monsterkonsumerat amerikansk nedladdad tv, ska jag se om differentialekvationerna hjälper.

att hålla sin systers hand och sjunga håkanlåtar genom paris gator

Man vänjer sig. Man värjer sig.
Slits mellan rollerna. Gbg/Sthlm/Gbg. Tragglar igenom Franska Vogue. Paris, Paris och familjen.
Sensommaren rullar förbi och det är skolstart, höst, nya pennor och rena block. Halva livet nedpackat i väskor som jag får baxa från ett hem till ett annat. Jag baxar, jag baxnar.
Människorna alltså, no words. Livet är så annorlunda, man måste välja –men hur? Välja utan att kvälja. Je suis perdue.

Bild: Cometti

Trembled Blossoms

gårdagen alltså.

thank you for nothing

Jag älskar hur Esperantoplatsen elchockats upp till en urban skateoas. Jag älskar att sitta på den lilla balkongen och blicka ut över Haga och Skansen Kronan, skymta hamninloppet och se hur Allétrafiken ligger nere. Gatorna, människorna, spårvagnarna. Mitt hjärta slår för Gbg.

Festivaldagarna var såklart fantastiska, trots att logistikprobs medförde ett par missade akter. Det gjorde inte så mycket, allt det andra var så bra. Sigur Rós! N*E*R*D*! Håkan! Franz! Iron and Wine! Buraka Som Sistema! Fleet Foxes! Flaming Lips! Han som ska bli rockstjärna var i stan och hans vän såg ut som något slags Pete Doherty/Sam Riley-hybrid, snygg. Man möts, man skiljs. Det känns också som om det där destruktiva påhittet som upptagit mig och smällt igen dörrar börjar mattas av. Skönt.

Så tillslut kommer sista arbetsdagen, med fina vitsord och Iittalaskålar. Jag trixar mig igenom staden med pensionärskärran i högsta hugg och blir varm i jeansskjortan på väg till tåget. Iskaffe och äpple. På väg. Stockholmsärende och free at last.

Men så är staden helt annorlunda. Öde, liksom. Att vattenlåset stått stilla en hel sommar och börjat lukta blir som en markör för det pauserade livet här. Ännu har inte alla kommit tillbaka och jag blir påmind om hur nästan hela mitt sociala liv är knutet till skolan. Känner mig faktiskt lite ensam. Förstås träffar jag folk, Maria och jag sörplar goda drinkar i torsdagsnatten och jag får till en frukostträff med Ida. Sen går jag runt på Söder en hel dag och det är ändå rätt trivsamt att vara själv. Tycker bara det ska bli fantastiskt att finaste Arty-Jenny kommer upp i höst!

Imorgon drar jag åter västerut, får se hur Stockholmslivet ser ut nästa gång. Thank you for nothing.

( )

Så blir staden en bakugn och det är semesterstilla i närköpsbutiken när jag ska köpa en liter mjölk. Klibbig, smutsig hud –så mycket I-N-D-U-S-T-R-I. Men insynen i arbetslivet är såklart givande, jag upprepar mantrat för mig själv och andra. Klart att det är givande, men det är allt ledighet också, åtminstone lite. Åtminstone nu.

Kommer över bilder som aldrig var ämnade för mig, skummar igenom de omsorgsfullt skrivna raderna om resebravader, men avbryter mig själv. Come on liksom.

Katja Geiger pratar fort och lite sluddrigt från webbradion samtidigt som jag viker sommarplagg och lägger ner i stora bagen. I bara underklädeslinne sitter jag och nogsamt funderar ut vad som bör tas med och vad som kan lämnas hemma.

Så far tåget genom skogarna och mobilen förlorar täckning, landet. Skog, skog, tjärn, skog, åkrar, hav, perrongskyltar som lyder ortsnamn jag aldrig tidigare hört talas om. Brämhultsjuicer och vindruvor, dyr handcrème och Sigur Rós. När jag stiger av i Karlskrona har det redan börjat skymma.

En dags segling, för även om man är bisittare så seglar man ju. Sen ut på Öland för mer sol och bad och riktig sommarlovskänsla, avslutande fest på Strand och flera nya, fina bekantskaper. När måndagens eftermiddagssol står högt vaknar vi till i ett studentrum i Kalmar och ägnar resten av dagen till transporter.

Hinner med strandjogg plus bad med pappa och Elin innan morfars åttio fyllda firas av med gräddtårta och HandleEasy-mobil.

Sen kör jag tillbaka till stan i lånad bil och möter kvällssolen. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli riktigt bra ändå.

lundi

Cykeltur, bad, tjocka lager hudcrème, jordgubbar, ett glas vitt vin och fashion clips på style.com.
Jodå, även vardagar blir mysiga med lite ansträngning.

distans

Ledighet är så swell. Goda fredagsmiddagen på Kastellgatan och allt vin, lata lördagen med långsam bagelsfrukost, bloggtips och reafynd. Bon och Plaza. När jag sörplat klart den tjocka 7/11-smoothien hos B har frisörerna stängt, så jag går hem, vilar och reder ut hårtestarna själv. Grå top med hål för axlarna och svarta klackar, regn och anti-tant, koralläppar och godis med syntetiska färgämnen. Kleerup och Radiohead. Sen VVWT och ännu mer regn. Är hösten redan över oss?!

Det här med labour börjar kännas så segt annars. Snart också utan kollegan, vilket förstås är tråkigt, han och jag hann ändå utveckla någon sorts svårdefinierad relation. Vad är det med mig och mina jobbalteregon?

Iskaffe och ansiktsmask till mer regn, undrar om det finns söndagsöppna frisersalonger…

hallon och ängsblommor

Öliv med B. Vi köper stora laxbitar hos fiskhandlaren och en liten kärra för att orka frakta allt. Sen bjuder helgen på reboot av bästa slaget. Svensk sommar när den är som finast, grönskan och allt vad den har att erbjuda är vidunderlig. Långa, lata förmiddagar, frukttallrikar och havsutsikt. Promenader och salta bad. Vin och recap. Regnsmatter och film som jag somnar ifrån. Facercise och naturercise. Det kan vara så bra att bara få vara. Jag undrar om det är mycket udda att man vid tjugoett och ett halvt längtar till pensionsåldern och de oceaner av tid man förväntas ha då?

Sen blir vi varse att någon har skuggat vår dygnsrytm helgen igenom, har människor så händelselösa liv? Creepy.

Hemma väntar ett stort paket på hallsoffan och några ord i inkorgen. Varm i bröstet.

preparing

Klickar hem saker från nätet i något slags transtillstånd och lyssnar på The Raptures No Sex for Ben på repeat.

Grill, after work, terrasshäng, bakgårdsservering med lanternor, klubbar; den lediga tiden bokas upp och alla härliga ska hinnas med. Reboot är det inte tal om, istället energidränerande internetsessioner och trötta söndagar.

Nybakat och vattenmelon till morgontidningen. Soldis och avsaknad. Tänker att jag måste sluta tänka. Öppet sinne och inga hang-ups, ju högre förväntningar desto hårdare fall. >BAM!< Orkar inte skrapa upp pannkaksrester av mig själv.

divine

Stockholmspinglorna kom till stan och bjöds på sann Gbghelg, till och med regndugget prickades in. Bara fint: Uppåts terrass med glowsticks plus plastglasögon, vintagefynd i mängder (så nöjd!), Da Matteo, Haga, Vasa, Linné, Nöllerfika, rosé, fläderdrinkar, båtutgång, Slottskogen, Egg&Milkbrunch, häng. Bortsett från episoden då M skar sig i handen och svimmade i mina armar, var det en fantastisk helg. Lite drama kryddar alltid.

sol, vind och vatten. (men mest vind)

Sommaraktivitet med jobbet på fint värdshus i Björholmens Marina, så fantastiskt mysigt och ändå tampas jag med den där välbekanta känslan. Utanför och med på samma gång, män i medelåldern och jag, den passiva lyssnaren, det är ju inte jag? En stor, svart soppåse med överblivna kräftor slängs utan att blinka i containern bakom huset och fastän regnet hänger i luften, är Bohuslän grått på ett vackert sätt. Vinden piskar upp mitt hår på båtturen runt kobbarna, en del vin skvimper ur plastglaset i vågorna. Senare slås jag av hur märkligt det är att jag så snabbt kan söka stöd hos en nyvunnen bekantskap. Låg tröskel och onormalt blödig, mottaglig.

Ser SATC-filmen i sängen på det som var mitt flickrum och gråter, skrattar, hänförs.

Sen kommer så midsommar och delar av det kära crewet drar ut till skärgården i fullastade bilar. Det blir en av de bättre någonsin. Kransarna, maten, fläderdrinkarna, spelen, skratten, badet, samtalen, Akvarellmuseets Pacific Lights-utställning, ugnspannkakan, Ted Gärdestads-skrålandet i bilen, sällskapet. Lätt att bli lite sådär prenostalgic, men inte behöver det ta slut?

runt-runt, strunt-strunt

Karusellen virvlar och jag tror mig klara cirkuskonsterna. Far fram och tillbaks tvärs över landet, springer på alla bollar. Så är jag på plats på fabriksgolvet, iförd sponsrade blåbyxor som snotts av någon och köpts av mamma på Myrorna. Händerna blir svarta, underarmarna färgas ljusbruna, smalbenen får blåmärken och tankarna ges lite för mycket spelrum. Destruktiv kreativitet i en konstruktiv analys, eller är det tvärtom?

Pall på pall smälls hårt och ursinnigt ned mot betongen för det är så orättvist -just då- och jag är så katastrofalt utmattad, orkar inte jobba över idag också. De förbannade tårkanalerna börjar fyllas och när K frågar släpper fördämningarna helt, ut väller det salta. Jag förmår mig inte att förklara. Med randiga kinder tar jag mig knapphänt hemåt och orkar inte med de festligheter som var planerade för kvällen. Jag slungas ur karusellen, kippandes efter andan.

Sen när det har mojnat tittar jag ut över de röda plåttaken och ser två purpurfärgade moln som långsamt flyter fram på göteborgshimmeln. Det är mycket fint som händer mittemellan, med de smarta, snygga, coola vänner jag är förunnad att ha, men det kanske jag skriver om en annan gång.

my baby all grown up

Så caddar man bokstavligen dygnet runt fram till rapportinlämningen. 28 timmar framför datorn resulterar i en trasig kropp. Man får lov att släppa på kontrollbehovet och lita på att andra gruppmedlemmar gör ett bra jobb. Tryck för bröstet när klockan tickar mot deadline och sen ångest då hela arbetet tros ha blivit raderat. Men all is good och must-dos bockas av, handlar blommigt transparent, spetstop och något i en liten vit ask med guld på. Spelar brännboll på Gärdet, grillar på en skuggig innergård och ändrar planer till förmån för andra begär. Men allt blir så svårtolkat och kanske är det bäst att inte forcera, sommarlovet nalkas och saker finns kvar. ”What if”-scenarion rullar för mitt inre och jag får välja att inte tänka på det. Snart åker jag tillbaka till en annan stad och till alla de fina människor som fått vara så långt ifrån så länge, det blir fint. Kan inte bli annat.

i wore the dog pound on my sweatshirt, spent a day with solid edge and saw kate (not irl)

wrap it up in a gift box with ribbons, please.

Bokslut och sluttamp, vad är det för ord som brukar användas? Spenderar i princip all vaken tid på skolan och låter mycket annat rinna ur händerna. Ett sprut Moschino Couture i nacken gör min onsdagskväll lite glammigare.

klart man är med

En blommig syntetklänning faller över axlarna, man trär på sig en femtiotalsbadmössa och vintagesolglas, går teknologkäcka Quarnevalståget fram och har faktiskt riktigt roligt. Efter snabbfix hemma åker vi abonnerade tunnelbanetåg under stort hemlighetsmakeri till en stor flyghangar där den fantastiska festen hålls. Allsång och bänkdans som sig bör, de där festerna är i ett slag för sig. Roligaste bordsgrannen och ös till småtimmarna.

Annars har härliga E varit på spontanbesök och det var så kul att få hänga med henne på gammalt vis. Märkligt det där med relationscykler.

Nu ska jag ge mig ut i högsommarvärmen innan KS-plugget drar igång.

happy days!

oj, så kvasifilosofiskt pretto det blir här ibland.

picture perfect? show me cracks!

Karriär, prestige, pengar och civilstånd. När försvinner människan? Driftiga unga som jobbar ihjäl sig och aldrig hinner leva, hur tråkiga är de inte? Definierar sig utifrån vad de gör och har, inte ifrån vad de är. Börjar jag bli som dem? Blir man så när man växer upp? För vad är man egentligen? Skiftar prioriteringarna någon gång i tjugoårsåldern när man går upp så i sitt största intresse, yrket? Hoppas inte. Begreppet karriärist slängs med i media som något positivt, man ska vara driftig och inte lat.

När man inte längre hinner läsa traven populärkulturella magasin eller lyckas hålla sig à jour med världshändelser, när saker faller ifrån och man nischar in sig, då pockar ångesten. Nörderi och kunskap är coolt, men det är svårt att konversera enkelslipade. Hellre versatil än stofil.

Våren firas in hos K på Gärdet, snittar och förlovningsannonsering, ett annat liv.

Idylliska Junibacken visas som matiné och jag börjar gråta till TV-bilden, så förbaskat blödig just nu. Sen försöker jag tentaplugga, men tappar fokus. Istället ger jag mig ut i skogen för att plocka vitsippor, mosippor och lite björkkvistar. Satsar på en mer produktiv morgondag.

as if

Bild: Cometti

Man plockar upp lappar som man tror är något spännande, väntar på att veckla upp ett tuggummi.

Man går på släppfest i en grotta och fastän det tydligen är kö in, är det glest med folk i lokalen. Glest, men någon finns där, någon man önskar träffa. Att tyda signaler är lurigt, vad är på och vad är av? Musiken tystnar och proppen går, jag håller mig nära nära och jag undrar vad han tänker. Allt jag säger är fånigt banalt, så jag dansar istället och han tittar bort. Blanka klänningen och nya sandalerna tar taxi hem i natten och får se chaufförens tjugotvååriga nuna på ett bleknat, buckligt sjuttiotalsfotografi. En taxichaufförs livsöde från korvgubbe till kriminalvårdare, den frodiga mustaschen är vad som kvarstår. Jag somnar med skinnjackan på.

Så cyklar man fort fort Valhallavägen fram, äter frukost i vita soffor i en överbelamrad vindsvåning vid Karlaplan och skrattar.

Axiallagrena skapar huvudbry och kraftekvationerna räcker inte till för att lösa ut de obekanta. Vegocannelloni på Foam ger ett välbehövt avbrott. Excelarkets Ganntschema skapar andnöd, kommer man gå sönder?

Magnolian blommar och solen bränner. Dofterna, sommarregnet, utomlandsvibbar.

I kaoset äter man pistaschnötter och gruvar sig. Tulpanerna slokar i fönsterkarmen och självförtroendet följer samma kurva. Beräkna min linjeintegral!

i had a dream, we were in it together and in that dream we were always together

Bild: Tim Walker

Så inviger man uteserveringarna och huttrar litet under fleecefilten men läppjar kall öl ändå, det är ju april! Teaterhögskolans avgångselever håller hov och det blir en trevlig kväll med Cidraie på Nada och sedan popcorn i natten.

Oroas över två i min närhet, som just nu är långt borta.

Långa samtal med J, sommaren alltså…

Annars tränger faktiskt vårsolstrålarna in i bröstet. Jag kommer nära och blir som förbytt, en liten flicka. Blossande kinder och skälvande lemmar, vad händer? Tar in vårskott och sätter i vatten, ruskar ut gammalt och blåser in nytt. Det är något visst med den här tiden, kittlande fjärilar och lite vemod.

(Juvelens A Dream går på repeat hos mig.)

aprilhimmel

I helgen stuvade jag in tre brudar på mina 18 kvadratmeter. Vi fyra låg på tvären i stora sängen likt packade sillar, men det gick! Intensivt, omtumlande och härligt häng. Vi finkammade stadens delar dag och natt. Secondhandrundan och breda stråken, välgjort kaffe och mustig gulasch. Vin på Bauer och lite för svårtillgänglig electropop på Debaser med blixtrande -visserligen välgjorda- projektioner och några snygga män. Göteborgsskvaller och sommarplaner, en fin t-shirt med Lovisa Burfitt-print och ny satinrosett! Efter att motvilligt ha skickat tillbaka den från systern snodda rosetten, gladdes jag något enormt av att Beyond Retro hade plockat hem tjusiga rosettspännen i mängder.

Så drar en ny vecka igång och kroppen är i trans, mycket att deala med och det kräver ork. Pursue, step up your game och allt det där…

Bollar över Claes de Faires tips, Nyhetstorken, ger lite glädje i den ambivalenta våren.

winter r.i.p.

Jag undrar om våra föreläsare och övningslärare deltar i något slags massmordskonspiration som kanaliseras i form av enorma inlämningsuppgifter, projekt och programmeringslabbar samt saltas med dubbelintegraler och Richardsonextrapolationer. Detta blir min död tänker jag, men så kommer ljuset och det är inte den läskiga vita sortens. Våren är här, det är ljust när sneaksen går till campus och ibland även när de går hem igen. Knoppar brister och allt det där, ljuvligt!

Dygnet får lite fler timmar och jag vägrar pausera allt. Fortsätter med det mission jag antog för några veckor sedan och det går framåt med nätverkandet. Islatte i udda fåtöljer, solglas och det fina samtalet, skönt avbrott från min förmyckenhet…

Dekorerar mig för någon men mest för mig själv. Lyssnar på en låt om och om igen, tänker att den kan bli min theme song. Lever på det han sjunger om för nu. B säger att jag ska våga eller ha tråkigt och det är ju väldigt sant, men dagarna går rysligt fort förbi och det är svag framgång.

Helst vill jag bara se ut som en Lacroixbakelse.

sof på äventyr

Jag åkte buss till industriområdet där mitt kommande sommarjobb kommer att vara förlagt idag. Sjukt märkligt att åka igenom sin hemstad och inte riktigt känna sig hemma, inte ens när älven glittrade och den välbekanta kranhorisonten avtecknades i motljuset.
Retor är ett litet, unikt företag med produktutveckling, konsultfirma och produktion under samma tak. I skinnjacka, kort kjol och klackar trippade jag runt på fabriksgolvet med små steg, då strumpbyxan hade kasat olämpligt långt ned, och skakade hand med alla jag såg. Kalle skrattade gott när även de tillfälliga robotinstallatörerna fick sig ett handslag. Förstås hann jag med att snava och falla handlöst på industrigolvet framför Big Volvo Kontrollant-Bossen, följt av en enorm intresseökning för formsprutningsverktygen.

wtf?

Med nöd och näppe tar argumentationstekniken mig över gränsen. Jag överklagar två gånger och får en kompletteringssession hos kursledaren. Utan vettiga förberedelser sitter jag i en soffa och betraktar målningen av mekanikprofessorn utanför hans kontor. Jag hinner lägga märke till att konstnären inte riktigt har fått till händerna. Så står jag och virrar vid en white board i en halvtimma, tappar pennkorken och blandar ihop sambanden, men jag får min andra chans och tröskeln jämnas med marken. Score!

Sen går allt i ett maraton. Springer dit, fixar det, inlämning på inlämning, skurar ghettoköket, målar naglarna i kollektivtrafiken, käkar middag med nya vännen, parfymerar, cyklar med överbelamrat styre, ser F på Systemet i fel stadsdel, inflyttningsfestar, målar över mörka ringar, slänger ner tygbylten i stora väskan minuter innan avgång. Ett ambulerande X2000-dagis rusar så genom Mellansverige och jag försöker sova ikapp förlorade timmar fast bedårande Thelma och Hildis tjoar.

Hemma är allt som vanligt men inte alls, bortsett från fysiska förändringar som nya möbler och stängda butiker. Föräldrarna och jag går långpromenad och spontanfikar hos familjevänner, solen värmer på riktigt och Floras kulle är krokusklädd. Får höra om katastrofala felbedömningar och illa bemötande av en hel läkarkår, att den drabbade själv jobbar inom vården är mer än en paradox. Sen yr snön likt värsta sortens winter wonderland och jag har inte tagit med mig någon varmare jacka. Lånar systerns second hand-päls och pilar ner till centralen för att möta upp min finaste.

Något har planterats och börjar spira i takt med den numera pauserade våren, börjar bli otålig men L säger att invänta och se.

gjord för dessa dar?

De välmående, vackra, lyckade, rika, jag bläddrar mellan bilderna på dem. De är inte helt sanna, jag vet det, för ingen är perfektion. Staplar självömkan och andra oattraktiva egenskaper på varandra. Mysmelankolin har övergått till något otrevligt. Allt omkring mig är fult. Så jag klär upp mig och gör fint, som för att mörka det svåra. Yta, yta, yta! Låser dörren till det rum där jag sover, för det är inget hem just nu. Låtsas vara den lyckade jag med, attributen hjälper till att överbrygga misslyckandena. För inte är väl jag?

Göteborgsfläktar på besök och det lunchas och det fikas, deras semesterkänslor smittar. Tillbaka i grottan och istället för att ta tag i saker, blåser jag tuggummibubblor med för många Extra White Sweet Fruit från jumbopaketet. Laddar hem musik som han tipsat om och projicerar drömmar. Kanske, kanske…

Förresten, Letters to Marc Jacobs-E har startat en ny blogg, who knew?!

Grå himmel, stannar inne med kaffekoppen och DN. I bakgrunden surrar Lill Babs-spektaklet på Nyhetsmorgon.

schack matt

Ståltrådsinlindade schackpjäser i håret och lilla paljettjackan. De höga klackarna åkte på, vilket ångras när vi i en och en halv timma spårlöst går runt någonstans i Bromma/Solna-trakten, i långsamt men oerhört trevligt mak och precis hinner med sista tunnelbanan. Efter förtroligt samtal med Glasögonbågen som bara verkar dra förklarande svepskäl, är det trevligt att få skratta med blekingemål i örat.
Svag idag, så det blir nog bara middagsmys på Telefonplan även om jag hade tänkt gå på den där Pacific!-grejen. Regnrusk ute, ska försöka städa nu.

hold me

Man kan skriva om hur trasig man är inuti och om hur lite det syns utanpå. Man kan skriva om hur mycket man saknar, om förlösande festande, om misslyckande och om erövringar. Man kan skriva om videung och snödroppar, om vårkänslor, om föraningar. Man kan skriva om satinsneaks, Vackra Mannen, skinnjacka, Moccofika. Man kan skriva om hur man gråtandes tar en taxi hem mitt i onsdagsnatten. Man kan skriva om hur man raseras, om hur man ger alltför mycket input för den output som utdelas, om hur man fortsätter, om smutsiga skålar och om strålande kind. Men mest vill jag nog bara hålla om de jag tycker bäst om.

runway to elsewhere

Utan tvekan, vårens skiva:

think you misunderstood it all again

Lättjan gör mina prioriteringar. Roligheter framför tråkigheter. Tjockt, glansigt modemagasin framför matvaror. Vin framför studier. Chaite och Sonic framför disken. Ansiktsmask under täcket framför städning. Trots det sitter man på skolan i tolv timmar en torsdag, fastän blicken dras till fönsterna som vetter mot innergården. Fortsätter. Man fortsätter.
Så smälter rynkan mellan ögonbrynen ut till sidorna och det är sol, tulpaner, småblommig sjal.
Mess från Göteborg, ja till och med en bild över ett bassänglikt Rosenlund i DN snörper åt hemlängtan. Jag rycker tillslut tag i måstena och det känns förstås renande. Less på nederlag, flyr dem.
Starkt inflytande från ett håll och jag är rädd att det egna jaget försakas i något slags försök att anpassas. Saknar mitt crew.

lösryckt

Jag stirrar in i fotot i do-it-yourself-kalendern från Granit som mamma skickade upp. Det är utskrivet på vanligt papper och inte av särskilt bra kvalitet. Det föreställer borgen. Intensivt spejar jag in i fönsterna på femte våningen och tycker mig nästan se någon därinne, tills näsan tar emot och jag undrar vad jag håller på med.

Häromdagen köpte jag tyska brustabletter till toaletten. Alltid är det så planlöst när jag handlar, listorna glöms bort och varor plockas från hyllor impulsmässigt. Plopp! Det brusade rosa i en halvtimma, sen skulle man spola och visst känns det fräscht. Jag är som en amerikansk hemmafru, Martha släng dig i väggen. När så vårsolen strömmade in genom fönsterna idag och lyste upp det yrande dammet, fortsatte jag i samma takter. Tvätt, städ, disk och fix, fantastiskt skönt. Pilade sen ut med solglas minus vantar och tjock jacka och fick förbanna mig själv för min egen dumhet. Än är vårvärmen inte här.

Små tuber intensivt vårdande handkräm i rött silkespapper, modemagasin, ett silverhjärta, torkade aprikoser och chokladpraliner till nybryggt kaffe värmer så länge. Dagarna till tentan kryper närmre och jag låter Theo Jansens vidunderliga mekaniska skapelser inspirera.

interrupted

Oväntat besök kan faktiskt bli lika trevligt som i den där kaffereklamen. En liten dam kommer upp från Zürich för att sova i min säng, då hennes ursprungliga besöksanledning krasat. En orsak att stänga böckerna lite för ofta mottages varmt och vi går på stan, dricker vin och skrattar.
Så åker hon vidare och jag städar undan oredan. Lördagsfrukost med flickorna och så Liljevalchs följt av soppa hos Helin & Voltaire. Roligt mess bjuder på Landetfest och det är värt att få skrubbsår när man blir kallad världens bästa minglare.

I'm good, I'm gone

Idag kom våren tillbaka och det vita smälte bort. En helg med häng hos Ida och högljudda politiska diskussioner uppblandat med lågmält skvaller över te när alla cylinderkoordinater, tidsderivator och vektorer blir för många. Täta prick hit och s prick-prick dit. Så sitter vi i den mörka måndagsmorgonen, båda iklädda vita luftiga nattlinnen (jag vill ha ett sådant!) och försöker nöta in formlerna och härledningarna. Ett par timmar senare är kontrollskrivningen över och det kan ha gått hur som helst, men det hade varit ack så skönt att ha skrapat ihop tillräckligt med poäng för att slippa en del på tentan.

Vardagssnack med hela familjen på högtalartelefonen, nästan som om man vore hemma på Arsenalen. Dämpat samtal med orkeslösa, tröstlösa farfar som även han tycker att jag måste utforska Stockholm mer. Becca undrar varför jag inte clubbar mer, jag önskar jag kunde. Maria, Ida och jag lovar varandra dyrt en vår med mindre KTH, mer utgång och fler kulturella evenemang.

Tidig hemgång och stor posthög idag med mer än skuldbesked, räkningar och kontrolluppgifter… En fin, bortglömd, e-bayinförskaffad sidensjal; en burk cykelolja och te med karameller. Varm veckostart.

pow.

Bild: Ryan Michael Kelly

Dunkel i vårljuset. Snuva och halsont och svaghet gör det legitimt att ligga i fleece under duntäcket hela dagen lång fastän flera sidor kurslitteratur skulle plöjas. Echinaceabrus, KanJang, Spirulinajuice, Blåbärssmoothie (antioxidanter!) och citrusfrukter, så börjar kroppen sakteligen fungera igen. Solen lockar till långpromenad och fika på Nybrogatan, ett paljettfynd balsamerar. Det är randiga Alpinashades och Kawasakisneaks. Det är det eviga livspusslet. Det är forna dagar, framtida dagar. Det är filmkväll med Ben&Jerry's och ett tredje hjul. Det är lång diskussion in på småtimmarna. Det är mysteriet män. Det är återkommande blickar. Det är tvivel. Det är förkläde. Det är förväntan.

Vad är det?

life in a crossword puzzle

Kryptiska är hintarna, är tecknen på tavlan, är messen jag får och de jag inte får. Shoppingterapi är den bästa sorten. Nu käk och plugg hos Idaho.

I fly like paper, get high like planes

Vita fjäll och rosiga kinder. After-ski-öl och bastubad. Freeriderfilmer och skogsäventyr. Nedfarterna attackeras och jag känner att jag åker bättre än någonsin, så fantastiskt kul! Nätterna blir långa och blöta, sömnen bortses. Suget efter att göra en alpsäsong ökar.

Genomträngande blickar inramade av mörka lockar och höga kindben, vad betyder de? Något viskas i mitt öra som jag bygger en dröm på.

På bussen hem stirrar jag ut i mörk skog och funderar över livets vändningar, vemodet kryper på. Väl hemma ser jag konserten med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström på svt.se och det är så fint romantiskt att jag inspireras att göra dumdristiga saker.

Tillbaka i verkligheten. I den regnar det på tvären och tvättider bokas och skolan börjar på måndag.

the art of packing

life will smile for you

Det var sol idag, åtminstone för ett slag. Snögubben som någon byggt i skogsbacken utanför mitt fönster kämpade mot plusgraderna. Jag skulle gå upp tidigt, jag skulle vara duktig, även jag kämpa. Jag strövade runt bland Plantagens utreade grönväxter tillsammans med pensionärerna och de mammalediga med barnvagnar.

Tändstickor och apelsiner. I ett hörnrum överkonsumeras värmeljus och ett musikbibliotek vidgas. Lättjan tar överhand och jag förbannar den lite, försvarar den lite.

Far skriver ordvitsiga mail och bifogar lägenhetsskisser. Han är inte pinsam längre, jag skrattar ljudligt. Har teknologandan krupit under mitt skinn? Mekanikböckerna förblir oöppnade, hånfullt ligger de bredvid min dator. Ännu verkar teknologparasiten inte kommit längre än hornlagret.

Det var sol idag. Våren kan komma nu.

Foto: Jason Frank Rothenberg

"Inside my present so...so much past"

Leslie Feist sjunger att hon är ledsen, jag tänder doftljus, betraktar stolt mina verk, stryker på lager av kakaobodybutter och dricker Rooiboste. Vemodet rinner nedför ryggraden och lämnar mig. Den något frenetiska aktivitet som föräldrarna inledde har resulterat i ett riktigt trivsamt bo, små standardförhöjningar att glädjas över när man drömmer om loftlösningar och takåsvyer.

Saker och människor finns kvar, man får lov att ha dem på avstånd ett slag bara. De lämnas i lådor på en vind, i minnet, i en jungfrukammare eller i en telefon och förhoppningsvis undviker de fuktskador tills nästa gång de återses.

Ifyllda blanketter och framplockade anteckningar, mycket kli-pirr-ilar nystart nu. Annars snappade jag upp följande ord under mina fyra minuter korta tid i det allmänna utrymmet: Swedish Visa, The Embassy, money, business in Mexico, cocaine dealer. På riktigt?

twothousandfuckin’eight

Så tillryggaläggs ytterligare ett år. Jag hade föraningar om att 2007 skulle hålla mycket gott och visst blev det hyggliga 365 dagar, vissa bättre andra sämre.

Jag minns göteborgsvåren på Humanisten och Magasinsgatan. De timmar som spenderades på diverse ströjobb verkar ha förträngts. Försommaren var Saltholmen, Garden Party, Mr. JT och stora förfester med alla fina vänner på Arsenalsgatan. Sommaren var Nice. Den var balkong, ”coca light -coca normaaal”, lata stranddagar, åtskilliga timmar på internetkaféer, felsteg, rosévin och eftertanke. Hösten var omvälvande i en ny stad, med ett nytt liv och nyfunna vänner. Jag skulle stå på egna ben och hade en femårig utbildning vid fötterna. Man klarar mer än vad man tror.

Helgerna har tillbringats nära alla kära och med de vackra, fabulösa människor som ingår i livet här. Det är som det alltid varit och vi har så fantastiskt roligt. Avstampet för 2008 med rysk afton, masker, asiatiska sedlar, pälsar, blinier och champagne kunde inte ha gjorts bättre. Snart ska jag åter lämna och det smärtar att inte få ha dem så här nära jämt. Jag vet inte var hemma ligger längre.