blondiner i blommigt

qui est in qui est out

Det är en vecka kvar och jag har precis kommit under ytan på den här stan samtidigt som den undan för undan har krupit under mitt skinn.

Messkontakten med Ed Banger-fanet ger utdelning. Vi dricker lite mycket vin och virrar runt i gamla stan på jakt efter Ghost. Så bakom en anspråkslös, grön dörr i en gränd ligger den anonyma klubben och det kokar därinne. De spelar musik som jag gillar och vid baren hittar vi vår charmiga vän med pepparkornsögonen, som tydligen har ägt stället innan. I vimlet blir vi indragna i ett sällskap som bjuder oss på rom och cola och vi artighetspratar lite, men på vilket språk? Manu tar vespan och säger möt oss utanför Le Klub. Om det är avstängningen som hävts eller om det är kontakterna vet vi inte, det ser mycket stängt ut utanför, men vi slussas in och musiken slår emot bröst och trumhinnor som börjar vibrera i takt. C’est un club gay, mais la musique est très bonne, venez! säger Manu och visst är det så. Vi parerar klibbiga ryggar på de oräkneliga barbröstade män med glow-sticks runt armarna och vi är ju nästan de enda tjejerna där. Ur en färgglad plastmugg med sugrör sörplar jag vodka toppat med några droppar Red Bull. Plötsligt dansar jag med bruna lockar och mörka ögon och är sen på väg längs med strandpromenaden med en varm arm om min midja. Jag kommer till ett renoveringsobjekt med kala betongväggar som har några vita spackelfläckar som enda dekoration, men den råa lägenheten som ligger invid moderna museet är skön. Solen lyser in genom fönsterluckornas glipor och jag försöker mig på en diskret sorti, men misslyckas -han fångar in mig. Så i den brutala förmiddagssolen vandrar jag hem i cirklar, jag försöker undvika de stora avenyerna men lokalsinnet sviker som så ofta och jag är inte hemma förrän fyrtiofem minuter senare med trasiga skor och ett dunkande huvud. Sanna, som hängde kvar med gänget, har spenderat natten i en putsad paradvåning på avenue Jean Médecin, med t-shirts på display i perfekta travar och en imponerande musiksamling. Jag somnar och får några välbehövda timmars sömn innan vi beställer pizza och kollar på en katastrofalt dålig Costner-rulle.

Grattis, du har blivit antagen! står det tryckt på den lilla broschyren som Elin hade med sig och när jag bläddrar igenom häftet har jag svårt att föreställa mig ett liv som teknologstudent. Jag har skrivit ut den förberedande matematikkursen, köpt block och pennor. Eftersom Sanna har börjat hard core-plugga inför sin nalkande tenta, hoppas jag på att det ska smitta av sig på mig. Någonstans längtar jag nog efter struktur, kunskap, ny kalender, saftiga ekvationer, rena block och vässade pennor… Någonstans.

förhoppningar och regnbågar

Luften bokstavligen dallrar, jag ser hur husen är fizziga några hundra meter bort. Sololjan får min hud att glänsa och jag tänker att jag bryner mig som vore jag under tillagning, det känns lite för mycket Ibiza 1988. Saltvattnet gör mig lätt och jag guppar kring som en champagnekork på vattenytan. Jag är omsluten av vatten och jag känner mig friare än någonsin, för att i nästa sekund märka hur vattenväggar omsluter mig och jag får svårt att andas, klaustrofobin smyger sig på och tänk så länge det kommer att dröja tills jag inte har ett enda måste igen.

Ibland tror jag mig kunna prata lite eller i alla fall göra mig förstådd på språket som de talar i detta land men så kan jag knappt beställa en bit bröd och modet sjunker. Jag lyckas däremot köpa skönhetsprodukter på Sephora från en tålmodig expedit som inte börjar prata engelska och det känns bra, plånboken mår mindre bra, men produkterna var nödvändiga.

Syster kom på besök och fick se en glimt av livet här. Vi var på Marc Chagallmuseet och betraktade stora dukar med tjocka lager oljefärg som föreställde hans karaktäristiska fantasidjur, det var drömskt och vackert. Vi strosade i gamla stan, shoppade solglasögon (då Elins medhavda var lagade med tandtråd från Arvikafestivalen och sjukt sneda), åt glass och crêpes, hängde på stranden, gick Promenade des Anglais, blev bjudna på restaurang av föräldrarna där vi njöt av musslor och crème caramel… Så kom en elak magsjuka och resten av vistelsen fick Elin lov att ligga sängbunden. När jag hade lämnat henne på flygplatsen igen och satt med en burk cola light och The Embassy som enda sällskap kände jag hur ögonen började vattnas. Flygplatser är som emotionella katalysatorer. Jahapp, kommer det att vara så här ensamt i höst eller? Varför lämnar man sitt skyddsnät frivilligt, likt värsta dumdristige äventyraren?!

Nu lyckades jag få ett skärsår på högra pekfingret som inte slutar blöda och min ipod har hängt sig av värmeslag och jag går snabbare och mer frenetiskt för varje gubbe som vänder på huvudet och jag lät de där bilderna på den där personen och några till get to me och jag saknar så många och…förhoppningar och regnbågar.

les filles