Jag har numera en mobilkyrkogård i byrålådan och hankar mig fram på pappas gamla vrak till handdator med mjukvaruprobs. Det har kommit att uppstå en slags hatkärlek till denna pryl som allt som oftast krånglar. Ett förinstallerat tetrisliknade spel har fått mig att helt uppslukas. Spelet är inte speciellt roligt, utmanande eller stimulerande, men ändå är jag fast. Sjukt.
Det här med prestationer alltså, märkligt ändå, hur upplägget kan appliceras på de flesta genrer. Timslånga övningspass, en uppladdning för den korta leverering som ska optimeras. Så fokus-fokus-fokus och total urladdning. På- och avknapp, likt en Heavisidefunktion, ursäkta min nördighet.
Så tentafestade klassen och det var roligt och sjukt befriande. Hela helgen har sedan förlöpt i trans, välbehövligt sådant. Såg ett litet klipp från när de där tvillingarna var hos Oprah och kom ihåg hur jag läste ”The Adventures of Mary-Kate and Ashley” i tioårsåldern och fann nog någon sorts identifiering med dem. Varje bok baserades på ett fall som tvillingparet skulle lösa och kom också ut som film, man förstår hur pengarna har kammats in: merch, merch, merch. Knäppt att vi är födda samma år, man får lite lätt prestationsångest. (Jag hör Fabulous life of-rösten vråla ut detta om flickornas klockor: ”A vintage Rolex doesn't cost the amount of an ordinary Rolex, not even twice as much –but three times the cost.” …och skärmen fylls av förgyllda dollartecken.) En annan dimension av prestation, men jag kan inte hjälpa att man inte blev castad som 6 månaders-kiddo.
Fastkilad i något slags kokong, en puppa av orkeslöshet. Vakuumet förlamar och jag gör ursäkter för mitt beteende med fantasifulla versioner av verkligheten. ”Jag köper två blåbärsmuffins i närbutiken i den klara hösteftermiddagen, för nu ska jag hem och bjuda på fika.” Verkligheten är kaotisk och istället för att ta tag i oredan och röja, så lägger jag mig med datorn i knäet i sängen och äter blåbärsmuffins. Själv.
Jag tackar nej till roligheter och försöker lyssna till min kropp. Vet inte om jag hör rätt?
(Mycket MGMT nu…)
Sitter i KTHs lokaler till f-ing kvällen varje dag! Men det ger också utdelning, vilket förstås känns bra. Hur mycket orkar man försaka, vad är värt, vägra släppa verklighetsanknytningen, vägra bli insnöad, våga bli insnöad… Allt det där och lite till snurrar i mitt huvud när jag med raska steg traskar hem i mina fina snörskor genom frasiga höstlöv i intensivt brandgula toner. Nu är istället löven uppluckrade av regn och färgerna har flutit ut till bruna nyanser, men tankarna rusar vidare. Förfall och kaos, sömnlöshet och brist på fokus, sumpad mobil och ytterligare oro… Jag låter de tankarna rinna av mig, jag förlorar mig handlöst.
Hinner med att se Vicky Cristina Barcelona och pauserar allt. Så gött det är att gå på bio en mörk oktoberonsdag! Vilken fantastisk film sen och vilket härligt sällskap.
Väl tillbaka så biter jag mig i tungan flera gånger om, får inte ta över, måste låta alla få sköta sitt. Är jag så mycket av en ledare, att jag inte kan låta bli? När projektledaren inte sköter sitt jobb, inte steps up, varför ska jag då ångvälta fram och styra och ställa? Mån om att leverera, att prestera -jo de orden finns än kvar- men man behöver ju inte domdera! Blir också röd-om-öronen-upprörd när det uppdagas kollektiv kritik gentemot designkursledaren, hur kan man avfärda Konstfackfolkets föreläsningar som ”flum”?! När äntligen designelementet i utbildningen tas på allvar, önskar kursarna mer teknisk konstruktion? Läs maskinteknik då, slynglar!
Jag förbannar mina stängda läppar. Jag känner hur luften går ur mig, kanske är det ett dött lopp? Samtidigt eskalerar skolarbetet och kommer jag klara allt?
Måste andas, måste in i stadsbruset. Så jag strövar runt på PUB och känner på materialen, lapar i mig lyxen för att sedan köpa rosa blommor -rosor och orkidéer- på Hötorget. Dövar ångesten. När pappa peppar på andra sidan luren och jag förgäves kan välja pumptvål börjar klumpen i halsen växa. Alla dessa trösklar! Snart snubblar jag.
Illustration: Nina Hemmingsson
Schweiz alltså. Sovloftet, det kreativa kaoset med noter överallt, balkongen, husen, bergen, lunken, dockstäderna, leksakspengarna, vinet, Basel, Bern, Zürich, Winterthur.
Något spökar i mitt huvud och utmålar osanningar som gör det svårt att socialisera. Jag är inte mig själv den här resan, eller är jag det?
Jag kanske är mig själv när jag dricker flasköl på en fräsch balkong i det gamla industriområdet, när jag lyssnar till Nôze och Fred Falke i Bern. Kanske också när jag far med i en snabb bil i natten? Att det förbannade ska kulminera och sippra ut, utan kontroll, det är inte min mening. Tårar på en hemmafest i Zürich med det påstådda it-crowdet och Ladina Moser sitter bredvid, sofistikerad. Jag har mascara under ögonen och lite vitvinsspritzers på de stentvättade jeansen, osofistikerad.
Vi hånskrattar åt läskiga mannen med kontakterna och de svenska märkena, vilka han rabblar vant, som vore jag en stilreporter: Byxor från Blank, skjorta från J. Lindeberg, kappan där borta, också Lindeberg. Jag inflikar något om collegetröjor med JL-logga och han replikerar kvickt med en ny kavalkad ”indiemärken”: Julian Red, Whyred, Acne…för ”visst är Lindeberg lite mainstream”. Så går han loss på svenska band och han är som ett klistrigt plåster. TTA? ”Hååååliday! –De har frågat mig om en remix.” Tjena. Vi springer från klubben och in i närmsta spårvagn, duckar för den nu cyklande Viceskribenten.
På flygbussen släpper vemodet och plötsligt är jag märkbart lättare till sinnet, så till den grad att J kommenterar min attitydförändring. Knepigt det här med perspektiv. Ändå kommer jag tillbaka till verkligheten, tillbaka till Fourierserier och stångbärverk plus seglivade demoner. Mina fingrar knappar in ett sms och även om svaret är artigt nekande, gjorde jag det. Jag går sen själv på Pecha Kucha Night och inspireras, nöjd och stolt över vad jag åstadkommer. Petit à petit.
