Älskar när man får utomlandsfeeling i sin egen stad! I bruna seglarskor, gråsvarta jeans, guldglittrande tröja, minitrench, kristalldiadem och vita bågar på syrrans snygga damcykel med skinnväskan i korgen. Cruisandes genom Allén. Något i luften, något med mig.
Hemma har syster ryckt upp sig från sin sjukdom och vi sminkar oss och dricker Baileys med mycket is. Ikväll blir det middag hos Andreas. Walk of gold.
Alltför länge har jag levt i en dunkel förnekelse. Bortmotat, hänvisat, ljugit. Så ikväll, över en fika efter en Topshopkväll med kasst utbud, slår verkligheten emot mig och den är en saftig käftsmäll. Än är kroppen öm och blåslagen efter de omvälvande besluten jag har tvingats fatta. Hur kan det vara så att alla utom jag är så förnuftiga och hur kan alla utom jag göra vuxenkalkyleringar och budgeteringar och alla utom jag i smyg upprätta sparkapital?! Oh, dear. Dags för ett uppvaknande.
Tryck mot mitt bröst.
Jag köpte ett kristalldiadem i Marc Jacobs-anda i alla fall. Klen tröst.
Idag är en lat dag. Jag super in den: Starka, gröna blomstjälkar med tillhörande krispiga blad överallt. Nyöppnad grön ekostore på Ekelundsgatan. Vit vårsol. Optikern och hudterapeuten, så skönt.
Le Tigre. Wasabiärtor och gröna vindruvor.
Mjuk, lätt, varm, klarsynt. Reboot.
Imorgon tar mardrömmen vid.
Some people think they're always right
Others are quiet and uptight
Others they seem so very nice nice nice nice nice oh oh
Inside they might feel sad and wrong
Utan ord. Idyll. Strålande sol. Men psykologiskt så påfrestande. Fast i en roll som inte är jag. Gråt och åter gråt. Klump i min hals. Varför saknas dessa talanger mig?! Underbara kids. Kramar och vänliga ord. Efter ett omtumlande skidläger är jag hemma. Det är vår och mycket varmt.
Rutig klänning, trench, vita bågar och mammas Mulberry åker på och sen sitter jag i solen på Konstmuseets trappa med god bok, bra musik och islatte. Själv. Skönt.
Årets första mjukglass avnjuts med fantastiska Sanaz och Andreas. Så gott att skratta och få hänga med dem! Igår måste det ha varit den varmaste marsdagen ever för det kändes som juni, Andreas går med på att köpa de snygga gula skorna och sen var vi tvungna att nappa på erbjudandet om dagens pasta och en stor stark.
Idag är det lika fint och jag ska strax trippa ut i ljuset.
Något slags pirr i min maggrop, klumparna är som bortblåsta.
Jag tar fasta på min outfit och kunde nog ha förberett mig mycket mer inför gårdagens debatt, men jag glider med och nu är det avklarat. Måste ha lärt mig en del på den där kursen, om inte annat vet jag mycket väl att jag inte är ämnad för att sitta på Agenda och argumentera. (Narrowing down the list of possible professions!) När försvann den ambitiösa och när ersattes hon med en mycket förslappad variant?! Eftersom "ordnad klädsel anbefalldes" bar jag hög knut med stor svart sidenrosett, till det en svart, figursydd frack med randigt foder, mörkblå stuprör och skyhöga, krockosvarta klackar. (Elefantfot à la Paris nu. Faktiskt.)
Idag lunchade hela familjen ute och sedan gick Elin och jag på stan. Fantastiskt mycket fina vårkläder! Blir tokig och drabbas av grava ha-begär/extrem köplusta. Ännu har Sterling inte dragit pengarna för flygbiljetterna och retfullt ligger de där på kontot och lockar. Jag vet att de egentligen inte finns, men aarh! Istället för på en guldglittrande tweedanorack på Bonnie&Clyde, lägger jag de sista kulorna på förbaskat dyra hudvårdsprodukter. Trots att jag får 10% rabatt svider det något enormt att behöva lägga pengar på förbrukningsvaror! Tröstar mig med att det plagg jag bär varje dag, mitt skinn, är värt att investera i.
Nu bör jag verkligen börja packa inför Åre, men ett litet slag till drömmer jag om de härliga weekendbagarna, anoracken, den underbara parkasen, must-have-klänningarna, sidenskorna och den där ljuvliga Chloéväskan som fanns på 2nd hand!
Halsen tjocknar, magen suger och på sant 3-årings trots-manér:
VILL HA, VILL HA, VILL HA!
Ett giftigt grönt äpple i en halskedja à la Marc Jacobs från söta Sanaz som piffar till en vit, ribbad tröja och ljusgrå stickad förklädesklänning. Tack, darling!
Bokad lägenhet (med balkong och 10 minuter till stranden) och köpta flygbiljetter till Nice! Sex veckor på Rivieran med Sanna kan inte bli annat än formidable! (Ännu inga sparade fickpengar, april-maj-juni lär bli den värsta av jobbmaraton.) Ska försöka se ut som flickan i Zaras S/S-kampanj hela sommaren. Solblekt svallande hår, korta klänningar över bruna ben på läckra skor, mörka glas och kanske en sjalett med Pucciprintsimitation?
Krokus på Floras kulle och rapporter om trandans i Hornborgasjön.
Mess om fika på stan.
Solk, smuts, damm. Solen belyser skiten. Ingenting-göra. Surfar och kommer ihåg att boka tågbiljetter till Stockholm. Sen är det plötsligt för lite tid och för mycket att göra. Tomt hem och nalkande lunchdate. Fejar och städar. Skurar och dammsuger. Plockar och viker och stuvar undan. Ringer till grabben jag ska åka med i Åre och pratar EP-anfallsförberedelser med hans mor. Missar helt att preppa lunchen, så jag får darta ner till sushihaket och låta Sanna vänta utanför porten. Jag är hennes totala motsats, fruktansvärt ostrukturerad. Sushi, skvaller och sex veckor i Nice. Lägger om kvällens planer till rödvinshäng med mat och film. Alltför matt. Snart träff med the debate-team (var det inte alltid nördarna i high school-filmer som var med i sådana lag?) och jag är inte särskilt förberedd. Solen är så grymt avslöjande, jag plirar och bländas och känner behov av ett annat skinn.
Marilyn tittar uppgivet ut i ingenstans från svartvit kartong, införskaffad för för många pund på Portobello förra våren. Jag tittar lika uppgivet ut på röd plåt och grå himmel från ingenstans.
Det finns saker på listor. Det är viktiga saker som inte kan eller bör negligeras, jag kommer få sota. Måste deala. Gör jag det som förväntas av mig? Inte tillräckligt. Det som förväntas är med på listorna, de listor som skrivs och läggs undan. Som för att när måstena står snyggt med kantiga bokstäver i fina rader är de redan ur världen. Då de finns kartlagda är de inte längre relevanta, avsikten att få överblick fallerar.
Jag kör till utkanterna av staden. Gör det som förväntas av mig. Det var länge sedan bilen styrdes av mig men det känns fullkomligt naturligt. Tankarna är annanstans och likväl kommer jag fram.
Vidareutbildas och får förtroendeuppdrag på jobbet, men snart vill jag inte vara kvar. Möjligtvis att man lättare kan palla med när Sanna och jag har bokat våra Nicebiljetter på lördag. Lägenheten är fixad och mycket prisvärd. Längtar så!
Snart ut på vägarna igen, glömd portfölj och förlängt recept. Jag gör det som förväntas av mig. Därefter, lunch med Erica.
Sen, sen ska listorna plockas fram och saker ska bockas av.
SMHI säger att våren är här. Idag är jag villig att gå med på det, det är allt lite sol bakom molndiset. Igår behövde jag övertygas av tre glas iskaffe och en rutig bomullsklänning med fickor. Det var däremot kollosalt många flyttfåglar som förvirrat cirkulerade över stan igår, stora och små i vad som liknade ett brokigt stim. På ett sätt läskigt men också vackert i kvällningen, de svarta fågelkropparna mot den gråblå skymningen tecknade sig som kolstreck på grafit. Jag kom på mig själv att stanna upp och kika på dem. Sen skakade jag lite på huvudet, log för mig själv, gick hem och gjorde ett blixtklädbyte för att gå på after-work. Inte snabbt nog, för jag var 10 minuter sen och sist av alla. Vi njöt i alla fall av bjudbuffé och två för en i baren, vilket ledde till lite många bonusglas. Somliga troppade av, men en kärna drog till Klara och sedan Lokal.
Det är inte riktig vårsol, det är grådis, men SMHI säger att det är vår: Så jag fyller ett kaffeglas med isbitar, slår på kaffe och fyller upp med en tredjedels mjölk. Sippar man iskaffe med sugrör har man sol i sinne...
Det surras om att Internet kan komma att krascha. 2007 blir en prövning och bovarna är tydligen roliga YouTube och MySpace. Alla vi nätjunkies kommer att stå inför ett fasansfullt öde, rehabcenter lär behövas.
Är vi redo?
Cavalli Fall 2007
Jag pinar mig till arbetet, med tungt huvud, raspande hosta och svag kropp. Alla är förbannade på mig och jag orkar inte! Jag målar fantasidjur med fjädrar och långa näsor. Pennan sveper och gör avtryck. Jag tar en liten klunk ingefärste med honung, det är stark och sött. -PIP- Och jag rycks upp ur mina drömmar: Hej mitt namn är Sofie och jag ringer från...
Morgondagens talmanus är knappt påbörjat, markören blinkar och det virtuella pappersarket i Word bländar mig. Däremot har jag spikat helgplaner. Så konstruktivt.
En va-va-voom-ansiktsbehandling som jag egentligen inte har råd till. Två peppsamtal med två vänner i behov av stöd. Beklämd och maktlös försöker jag lyssna och råda. Livet är inte statiskt bra, vilket förmodligen gör det mer spännande. Vill plocka upp skärvorna och limma, armera, löda, spika, skruva ihop! Men inget quick-fix biter. Suck.
Sedan får jag förfärlig brått, det är dags att äntra det ljuva sextiotalet and god damn, those ladies must not have worked, spending all that time on hairdos. Jag trilskas med lösögonfransar (som slutar i papperskorgen), tuperar upp mitt hår till höög svinrygg med en rosa rosett som dekoration (svintohår idag), målar tjocka drag med liquid eyeliner (förmodligen pandaögon efter några öl) och känner mig tillslut redo, då skulle jag ha träffat Sanaz och Andreas på ett ställe som det tar en halvtimma att komma till. Bra där. I vad som känns som höga styltor, de där skorna, svart opaque på benen och A-linjeformad klänning marscherar jag fram, håret sitter som en hjälm. I Gårdalägenheten lever och frodas the 60's, LP-skivor på väggarna, Marimekko, sackosäck, blommor, snittar, snacks och bål. Snart fylls lägenheten med en brokig blandning folk som mer eller mindre har gått in för temat. Kvällens citat, Sanny dearest: "Vi dricker som om det inte vore någon morgondag! HAHA!" När det är dags att röra sig ut på stan är det svårt att gå, dubbelvikta av skratt, får vi stanna vid vartannat gathörn. Men vi kommer fram till det angivna målet, GS2H och vi dansar, skrattar och krashar någons födelsedagsfirande med att freeloada överbliven tårta som det står "ANNA" i röd kristyr på. Juvelens "Hanna" kommer på vilket leder till galendans av Sanaz och mig. Gott slut på BK. Tyvärr inga kul bilder, eftersom min kamera inte mår så bra.
Nu ska jag iväg och sälja naturtillskott. Fy.
Förmiddagshäng med Sanna, på tok för länge sedan. Hon går loss på Lancômeprodukterna för att få en goodie bag, jag nöjer mig med ett silverlack. Kaffe och drömmar om Nice. Lägenheten är fixad men budgeten svårberäknad. Nu off till jobbet och sen vidare till Tilde på lite födelsedagsfirande.
Design*Sponge är (fantasi)fylld till bredden av vackra foton, tryck och annat kul. Inredning, konst, design. Kolla in!
Hade jag varit i LA i helgen, hade jag gärna gått på Jon Setzens vernissage... Istället drar jag på sextiotalspartaj i Gårda, ett utomordentligt alternativ.
Inte för att jag bryr mig om Frölundas bragder, men eftersom de förmodligen inte kommer att gå vidare till slutspel efter gårdagens match, blir det inga jobbtillfällen för mig och färre kulor i min ficka. Sånt svider.
Efter torkad öl och slängda sopor tvättar jag mina händer, sätter upp mitt hår i knut (som för övrigt har börjat att bli mitt signum, men med vilken jag egentligen döljer ett extremt behov av ett klipp) och har paljettrand på min tröja. Jag kommer sist till klassfesten där de spelar schlager(!) och jag fastnar i köket, tänker att man kanske kan sätta på skivan jag gav till värden, dricker ljust öl med citron i och efter någon timme har nästan alla hunnit dra. Inte helt klarsynt konverserar jag med en kille i klassen som påminner mig oerhört mycket av en tjej jag känner med Aspbergers och mycket riktigt outar han sig med sin diagnos. Det är på ett sådant hjärtskärande sätt, jag tror inte att jag hanterar situationen bra alls, han är så medveten om sitt utanförskap och sin ovanlighet. "Så jag springer eftersom jag inte kan socialisera, springer långt och fort." Till någon annan säger han att han har funderat på att ta sitt liv flera gånger de senaste åren. Vad gör man, vad säger man?
En liten skara går ut i natten och det är mycket dött. Onsdagsliven på Uppåt är slut men vi hänger ett slag där och jag förundras och förbryllas över vissa. En mycket härlig tjej i klassen som jag tycker om, ska hoppa av, vilket förstås är trist. Ska se till att hänga med henne i alla fall.
