my baby all grown up

Så caddar man bokstavligen dygnet runt fram till rapportinlämningen. 28 timmar framför datorn resulterar i en trasig kropp. Man får lov att släppa på kontrollbehovet och lita på att andra gruppmedlemmar gör ett bra jobb. Tryck för bröstet när klockan tickar mot deadline och sen ångest då hela arbetet tros ha blivit raderat. Men all is good och must-dos bockas av, handlar blommigt transparent, spetstop och något i en liten vit ask med guld på. Spelar brännboll på Gärdet, grillar på en skuggig innergård och ändrar planer till förmån för andra begär. Men allt blir så svårtolkat och kanske är det bäst att inte forcera, sommarlovet nalkas och saker finns kvar. ”What if”-scenarion rullar för mitt inre och jag får välja att inte tänka på det. Snart åker jag tillbaka till en annan stad och till alla de fina människor som fått vara så långt ifrån så länge, det blir fint. Kan inte bli annat.

i wore the dog pound on my sweatshirt, spent a day with solid edge and saw kate (not irl)

wrap it up in a gift box with ribbons, please.

Bokslut och sluttamp, vad är det för ord som brukar användas? Spenderar i princip all vaken tid på skolan och låter mycket annat rinna ur händerna. Ett sprut Moschino Couture i nacken gör min onsdagskväll lite glammigare.

klart man är med

En blommig syntetklänning faller över axlarna, man trär på sig en femtiotalsbadmössa och vintagesolglas, går teknologkäcka Quarnevalståget fram och har faktiskt riktigt roligt. Efter snabbfix hemma åker vi abonnerade tunnelbanetåg under stort hemlighetsmakeri till en stor flyghangar där den fantastiska festen hålls. Allsång och bänkdans som sig bör, de där festerna är i ett slag för sig. Roligaste bordsgrannen och ös till småtimmarna.

Annars har härliga E varit på spontanbesök och det var så kul att få hänga med henne på gammalt vis. Märkligt det där med relationscykler.

Nu ska jag ge mig ut i högsommarvärmen innan KS-plugget drar igång.

happy days!

oj, så kvasifilosofiskt pretto det blir här ibland.

picture perfect? show me cracks!

Karriär, prestige, pengar och civilstånd. När försvinner människan? Driftiga unga som jobbar ihjäl sig och aldrig hinner leva, hur tråkiga är de inte? Definierar sig utifrån vad de gör och har, inte ifrån vad de är. Börjar jag bli som dem? Blir man så när man växer upp? För vad är man egentligen? Skiftar prioriteringarna någon gång i tjugoårsåldern när man går upp så i sitt största intresse, yrket? Hoppas inte. Begreppet karriärist slängs med i media som något positivt, man ska vara driftig och inte lat.

När man inte längre hinner läsa traven populärkulturella magasin eller lyckas hålla sig à jour med världshändelser, när saker faller ifrån och man nischar in sig, då pockar ångesten. Nörderi och kunskap är coolt, men det är svårt att konversera enkelslipade. Hellre versatil än stofil.

Våren firas in hos K på Gärdet, snittar och förlovningsannonsering, ett annat liv.

Idylliska Junibacken visas som matiné och jag börjar gråta till TV-bilden, så förbaskat blödig just nu. Sen försöker jag tentaplugga, men tappar fokus. Istället ger jag mig ut i skogen för att plocka vitsippor, mosippor och lite björkkvistar. Satsar på en mer produktiv morgondag.