Jag ser Sienna Miller som en hyperaktiv, skandalomsusad b-skådis i Interview, en fantastisk våning ger spelrum för ömsom förförelse ömsom förstörelse… Jag ser Linda Riss i Crazy Love med päls och enorma guldsmycken. Bakom hennes mörka glas är ögonen sönderfrätta och på den underbart släpiga Bronxdialekten berättar hon om sitt säregna liv, kärlek eller galenskap eller lika delar vardera?
Min dekadenta tillvaro ter sig aldrig lika glamourös som den porträtterade varianten. Jag dricker vin i måndagsnatten och dövar måsten, parallellströsurfar med vänner på andra sidan luren, blundar för kaoset som är mitt bo. Funderar på att skapa ett fenomen, en air av mystik kring mig. Kanske börja gå med solglasögon och överdådiga smycken alltjämt, ställa till med fler skandaler eller lägga till en utpräglad dialekt av mindre klämkäck karaktär än den nuvarande göteborgska?
Oberättigat gnäll från en bortskämd: Hatar vår ghettotvättstuga. Sjutton minuter sen till min tid och i mina förbokade maskiner tumlar redan någon annans prylar?! Den finstilta regeln att det tydligen är fritt fram för andra att ockupera en maskin som inte brukas inom femton minuter från utsatt tid har tillämpats, wtf?! Får lov att skyffla in tygstyckena i den bokningsfria centrifugen och så låter tvättidsklåparen (om än pliktskyldigt) mig ta torkskåpet, i vilket jag hänger upp en del av byltet. Strokes ger klen hjälp i örat men jag är mest förbannad, försöker tänka att det är värt mödan, hell no: Ghettotorkskåpet fungerar ju inte! Inget är torrt efter att timern tickat klart och jag har två stora kassar blöt tvätt vid min bokhylla, vilka läggs till övriga irritationsmoment som gör min torsdag mörk. Håglös slår jag en signal till föräldrarna och får boost. Pappa vurmar för sin återfunna Statics and Dynamics som ska budas upp, "den är fantastisk och slår ut alla andra mekanikböcker". Syster har olovligt sovit över i ett klassrum på skolan med egentillverkad toalett och förtjusningen att tänja på reglerna. Mamma går på föreläsning och säger att det är okej att inte ha hushållet under kontroll.
Mina mjuka handflator lär snart ha djupa valkar om jag inte slutar storhandla på Lidl i rusningstrafiken. I en proppfull tunnelbanevagn alternerar jag bärarm av de tre matkassarna och två systemetpåsarna mellan stationerna. Beastie Boys dånar och jag plirar ut i tomma intet, men visst överlever man det med.
Produktbeskrivningen till projektkatalogen ska till tryck, tekniken strular och jag ändrar frenetiskt i texten. The bitch is back in black and she does give a damn about an Oxford comma.
Göteborg gör sig påmint i diverse former och staden väcker blandade känslor. Människorna jag saknar lever andra liv, men jag får ta del av deras vardag i småbitar via text och tal.
Min helg är vin med lösgodis, långpromenad på Djurgården, tvätt-fix, fest i gaqueanda, rapportskrivning, presentationsförberedelser, festivalfilmer, vampyrer, huvudbry och längtan.
Fisksoppa på Eriks Bakficka, frukostfrallor och kaffe vid Idas köksfönster, gulaschsoppa på Blåbär, ny trikåklänning och ett armband får substituera andra begär. Sedan försöker jag fokusera på jämviktsekvationerna men finner allt annat än balans.
Jag lyssnar på Sambassadeurs Final Say på repeat och tecknar ett fantasimotiv på vykortet till farfar. Skogen ligger becksvart utanför mitt hörnfönster. Elementvärmen blandas med en annan värmestrålning som sipprar ut genom revben och maggrop. Jag har inte sovit på länge och kroppen är trasig. Morgondagens kontrollskrivning i mekanik motas bort och jag undrar ibland vad jag sysslar med. Istället balsamerar jag mig i Eight Hour-crème, Body Butter, Exuviances nattcrème och Idominsalva. Jag tar jättenattljusolja på kapslar, extra starka zinktabletter och multivitamin. Jag är något indoktrinerad av häslokostens och hudterapeuternas råd och rön.
Efter morgondagens pärs hägrar två festivalfilmer, ser framemot det…
Kryddiga Kung Oscar-pepparkakor mals ned mellan käkarna, jag lurar mig att det hjälper studietekniken. Mekanikböckerna och en överstrykningspenna av cerise kulör ligger invid sängen. Mekanikstudier ger träning i logiskt tänkande och effektiv, koncis kommunikation står att läsa i kursbokens förord. Jag känner främst frustration över att ha låtit eftermiddag och kväll flyta ut i okonstruktivitet.
Jag får se ett youtubeklipp på någon från en annan tid som deltar i National American Miss och undrar hur mitt liv hade sett ut om jag bott kvar.
De klara vinterdagarnas bleka ljus ger positiv energi och mor pratar feng shui och jag väljer glädjen.
Livet rullar på i lappskrivningar, lunchlådor, vridande moment, stora snöflingor, ömma axlar, projektmöten, kafferaster och allt vittrar liksom skalmodellernas grönskum bort. Dagarna flagar av sig till veckor och jag saknar som vanligt medvetande om vad som försiggår. Låter allt fortgå. Går fort. Vad framgår?
Ida och jag tar en långpromenad på Gärdet och skrattar bort pluggsessionen som var tänkt att följa. Umgänget är självklart och fint, men ibland är man ensam i den här stan. Telefonsamtalen blir länken till vännerna som man önskar sig nära. Jag fyller på mitt refillkort åter igen och tänker att det är en investering. Investering.. Lägg till framförhållning, tidsuppfattning, mål och andra ord i den genren, de är saker som fattas mig. Någon pratar om giftermålsplaner, Chad och AK-5or, en annan om Anna Järvinen och Apple, en tredje om börsen och lägenheter. Jag lyssnar, men är på något vis detached. På alla plan. Det finns mycket man bör hålla sig à jour med istället för att implicitderivera.
Ett kvävande begär av bekräftelse av den egna personen tynger, jag klarar inte ytterligare ett nederlag. Jag kapitulerar och luftbubblan spricker, game over. Man träffar någon som man tror kan vilja hålla om en när det blåser hårt. Istället virvlar man med i tornadon ensam, famlande. Försöker konstruktivt samla papper och häfta, fixa, markera med svart märkpenna, hänga upp anslagstavla... Lite okej.
Och det är faktiskt fint liv nu. Jag inser att jag nog inte orkat med det här utan klipporna Maria och Ida, kravlöst häng i en annars ganska kravfylld tillvaro.
