Tre timmar skönhetssömn får räcka

Värdelös studieteknik. Knappar på tangenterna till sena timmen, kan inte avgöra om det blir bra, men nu har jag i alla fall något att lämna in till fröken. Måste..blunda...

retrospektiv retorik

Grymt fokuserad.

Toppar och dalar

En vandring över bron blir min dag. Över isblocksbitar i en älv. Svindlande att kika ner genom gallret samtidigt som man går, pinnarna virvlar och det är högt upp, blir alldeles snurrig. Måste titta bort, men blicken dras åter nedåt det djupa grå med små vita skärvor av smutsig is. Alltid lika kittlande att gå över broar, tänk om det är nu, just nu som den rasar? Falla ned mot det kalla grå med vita skärvor i, hur skulle det kännas? Ännu läskigare att vandra över en bro som kan öppna. Tänk om den öppnar när jag är precis på skarven? Jag hinner ju inte över lika snabbt som bilarna, tänk att snubbla och falla mot det kalla grå med vita skärvor i. Hur skulle det kännas?

Uträttar mina ärenden på Backaplan, så sjukt stort! Skäms eftersom jag aldrig varit annat än på busshållplatsen tidigare. Då jag premiärade Frölunda Torg för ett par månader sedan och därtill dagens tripp, är jag nu lite mindre innerstadsråtta. Känns...inte så mycket, men alltid gott med avbockade to-dos.

Banan, paranötter och russin ger mig energi och jag vandrar hemåt. Trots mitt mellanmål måste jag sova. En tupplur mitt på dagen är fantastiskt! Det är en tradition jag haft sedan jag var liten, närhelst man är slut i kropp och knopp, vill jag SOVA. När jag har promotat denna powerboost för vänner, verkar många ha besvär med att sova fullt påklädd mitt på dagen. Men jag tycker att mitt-på-dagen-lurar är underskattade. Något tidsslukande däremot. Det var ju tal och analyser som skulle skrivas och övas på. Ethos, logos, pathos, hur var det nu? Och jobbet, visst rackarn, det går inte.

Så jag sjukanmäler mig (sån är ju inte jag?!) och får således jobba söndag eftersom det har blivit strul med tiderna och jag låter inte ens sjuk. Bara förvirrad. Alltid så förbannat förvirrad.

Måste få till det här talet nu, te och kokostopp sägs vara bra för inspirationen.

Shopping

Sanaz buys a wonderful jean tunic now so she won't regret it later at Topshop. Jag hittar en mysig cardi nedsatt med 70% och en crèmevit tröj-klänningshybrid med en guldpaljettskantad halsringning. Vi köper presenter och kommer på vad vi ska köpa för presenter till alla fiskar som ska firas i dagarna. Vinterflashen vi haft töar bort och vi klunkar hett kaffe, renande tranbärsjuice och mumsar scones i värmen. Har ett försvarstal och en argumentationsanalys att skriva och söndagen närmar redan sig sitt slut, först: kinesisk take-out.

Runt-runt-runt

Med fake-förtroende-stämman krängde jag Rosenrot och Omega 3 och slog mitt rekord -fick iväg elva stycken paket på en timme, min hjärna dödförklarades 16.47. Powernap, pepparstek och tjock liquid eyeliner upplivar däremot likt den tyngsta av elchocker.

Så snart halkar jag runt i snön med rosettskorna, eftersom det är tråkigt att vara praktisk och förnuftig. Det är kallt med halvöppen skolett i snödrivor. På kullersten vid Kronhuset virrar jag, det är låsta grindar och i kylan känns sådant mycket mödosamt. Men vad vackert det var i vinternatten:

Finaste föräldraparet som hade stora svarta glasögonbågar långt innan det blev nördtrendigt, chockrosa catsuit från Björn Borg, kram och häng och kärlek. Bohohemmet Ro-Stern är varmt och trevligt. Vi dricker sött vin som slinker ner lättare än kvickt och jag minns saker. Ut i natten för vidare snömoddshalka. Lokal, Emilia i dörren, öl, snyggt folk, människor från förr, de dyker upp som från ingenstans. Hej, hallå, vad gör du nu för tiden. Storan blir målet, men en lång kö och minusgrader går inte hand-i-hand. Fler känningar. En in en ut kom att råda och vi träffar Lisa och Sophia som drar med oss till Nef. Där är sötaste Amanda och Linn, in och ut och runt-runt-runt.

Skrattet.

THE END'S NOT NEAR, IT'S HERE

Många tårar.

Morgon.

Vännerna från gymnasiet, de är så fina. Igår satt vi och åt gott, skrattade högt, pratade fort och beställde in en massa vin till sena timmen, något mödosamt att dra sig upp ur bädden idag (men ett mess från natten gör det lättare). Vi har så roligt och trevligt när vi ses, vilket tyvärr har blivit allt mer sällan nu. Jag är glad att jag har kvar dem i mitt liv, människor som är bra ska man inte klippa bort.

Annars blir jag förvånad och road när det visar sig att två människor jag beundrar är släkt. Käraste Juvelen och Emi, som skriver Letters to MJ. Quelle famille!

Också förvirrad när någon säger snälla saker om mig, som jag inte vet om jag kan hålla med om.

Oh well, that's swell! Off to work...

Shit, det kittlar!

Jag får bekräftelse, fast från fel håll. Jag njuter av det, utnyttjar kanske det också till viss del? Svältfödd roffar åt sig vad hon kommer över. Måste stilla något. Egoistiskt? Må hända, men jag kan ändå inte bortse den kittlande känslan.

OK

Små och stora kalla kristaller faller från himlen och sprider en fräschör över staden. Takåsarna på innergården bäddas in, det är vackert, jag kan inte förneka det. Men inte nu! Jag vill ha ljumma vårdagar då jag kan gå i svart lackplatå, leggings, klänning, minitrench och skimra av silver på naglar och väska.
Allt är okej, men inte okej. Syster och jag sitter inne och steker plättar. Mina tankar pendlar och jag låter kanske mig övertalas, allt blir vad man gör det till. Allt kan bli mer än okej. Vid ett vägskäl har oftast flera alternativ positiva och negativa värden.
Det blir nog mer än okej, det blir nog bra.

I'm looking for a place where I can get lost

Samtidigt som jag kvävs av något jag inte själv valt, samtidigt som jag ångrar saker, försakar andra saker och fryser för att jag inte har vett att klä mig varmare, kan jag inte bry mig mindre. Jag tvinnar upp mina ljusa strån i en hög knut på sned, låter Hot Chip dåna i mitt huvud. Over and over and over. Över mig sköljer rus, olika rus, vilka tenderar att verka bortspolande. Urblåst och rent i min hjärna och kropp. Vitaste vitt och tommaste tomt. Jag bläddrar mellan ansikten, fram och tillbaka. Försöker erinra mig former, en millisekund och det är borta. Svartaste svart.

Créez et vivez!

Imponeras och inspireras av människor i min närhet. Diktsamlingar som trycks, mönster som konstrueras, foton som tas, smycken som knåpas ihop, teckningar som ritas, plagg som sys, ting som fyndas, resor som görs, outfits som kombineras, saker som sägs...

Ett frö är sått, kanske, kanske...

Av Aron Kullander Ö

Pleasure From The Bass

Från fatölsångor, vidrigt berusade karlar, uselt ledarskap, hot om förlorade jobb, sura disktrasor och en och annan laxcanapé flyr jag. Jag sätter på mig skärp med guldspänne, målar svart i ögonvrån och rött på läppen. Jag sätter på mig fantastiska skor som jag får stuffa mig fram i, förvånansvärt svåra att gå i. Långsamt, långsamt med små steg närmar jag mig målet. Knivbladssignerade beats ljudar i öronen, jag går i takt med dem. I ultrarapid förflyttas ett ben framför det andra.

Jenny och jag blir ett något spektakelartat, bubbligt brudigt äventyr i Västtrafiks villervalla, spårvagnar och bussar åt fel håll, hej och hå. Två flickor som oftast förlitar sig på att någon annan har koll är väldigt förlorade i varandras sällskap, men det blir desto roligare. Vi hamnar i ett ingenstans i bushen, på en busshållplats med systembolagetpåsar och utan fungerande mobilnät i en bitande kyla känner vi alltför påtagliga vibbar från sorgliga tonår, var är festen?

Men vi kommer fram och det är golvvärme och ett stort hus med designermöbler och panoramavy. Vi dricker Asti i små flaskor med sugrör och har shorts. Det råder ipodkrig, där allas vita, svarta och guldfärgade(!) små dosor turas om att få bli kopplade till den flådiga Bang&Olufsen-spelaren. Och det dansas, som det dansas. Blir förbluffad över svenskkunskaperna hos två australiensare som varit utbytesstudenter här för några år sedan och återvänt, lämnat 35 graders värme framför några minus, bra drag. Någon håller om mig, det känns fint. Försiktig, förfärad, förtjust.

Idag har jag mest varit förgrymmad över teknikprobs, har inte kunnat koppla upp mig på nätet, vilket ledde till grav abstinens. Det visade sig vara en kabel som glappade, pappafix.

Mitt pick och pack

Små piggar, enerverande igelkottspiggar, pickar i mitt bakhuvud. Stickande minnen. Mjukdelarna domnar bort av det rytmiska trummandet, man lär sig leva med det. Så plötsligt, spetsar de mig, piggarna. Hårt och pulserande. Jag kan inte längre bortse dem, då de står framför mig, människor i min stad som manar fram uppvisningar från förr för mitt inre. Piggarna tumlar runt och jag med dem. Runt, runt, runt centrifugeras vi i en evig rundgång. Hittar inte alltid ut.

L'été

En sommar på Rivieran med bas i Nice, ack det vore fint.
On verra, on verra. Comme toujours.

alla ♥-dag

Inga blickar blir någonsin pilar. Se mig, se mig inte. Jag hör era tankar, jag hör vad ni viskar. Tror jag. Jag misstolkar antydningar och skämt till min nackdel. Jag förbannar mig. Jag förbannar er. En blick och yta, yta, yta. Vad finns innanför, vet jag, vet du? Sluta spela roller, det är inte audition, det är livet. Livet är inte vad du vill att det ska vara, vardagen är grå och trist -kom ner på jorden viskar en röst. Misstolkar jag den? Inga blickar blir någonsin pilar, alla ser, ingen ser. Jag stormar in med STOR fuskpälskrage och klackar, vem tror jag att jag är? Någon. Jag tror att jag är någon. Misstolka mig inte med era blickar, det är fuskpäls! Jag tror mig inte vara förmer, varför misstolkar ni?! Jag tycker det är roligt att klä ut mig, spela teater. Minnena med utklädningslådan, de är många. Nu är garderoben min spelplan och i alla roller förlorar jag mig själv. Alla säger så bra saker, hur ska man kunna kontra? På min scen saknas sufflösen.

Jag sätter på mig svart klänning och gråsvart kofta med krage och minihundtandsmönster. Jag toppar till det med svart skärp med vackert läderknäppe. Jag ska spela mig själv, vara kvicktänkt och rolig. Efter jobbet ska jag ta ett glas eller fler med singelflickorna och vi ska fira varandra. Vi ska spela oss själva.

Skofetisch?

Måste få bolla över La Femmes tips om The Virtual Shoe Museum. Underbart fantasifullt! Kreatörerna tänjer på gränserna över hur en konventionell sko ska se ut. Varför inte ha Pikatchu och ett Gameboy i sulan?

Trekvart i tre kvarter:

Svart lack på tjusig klack, hög midja på mörka jeansshorts, silverblänkande snoddar, Rosebud och en massa tights. Ah, the wonderful feeling of purchasing beautiful things!

Konstnärligt, kaotiskt, kliniskt, kortvarigt?

Det är konstigt att någon som tycker om räta vinklar, snygg grafik, inredning och ordning inte lever i en snyggt homestylad miljö. Jag vill ju ha rena, vita ytor där pennor och papper kan få leva ut. Nej, är inte ute efter klinisk minimalism till den grad att man funderar om det ens finns tillstymmelse till liv på stället. Nej, inte så, men gärna lite ordning. Jag har levt i ett överbelamrat kaos allt för länge. Jag skyller på bristande förvaringsmöjligheter samt att min vrå av lägenheten är ytterst liten. Kan tyvärr inte ge några angivelser i kvadratmeter, eftersom jag har svårt med det spatiala. (Pappa gav mig häromdagen två gamla kartor över Gbgs innerstad, lite som en pik, lite i utbildningssyfte. Egentligen har jag nog ärvt svagheten från honom, men han har nitiskt jobbat bort den "Så fort jag kommer till ett nytt ställe, tar jag ut väderstrecken." Även solen har fläckar däremot, som när vi för några år sedan rullade in på ett torg med uppstyrda vakter i centrala Rom och blir bortmotade, varpå pappa utbrister "Sorry, I'm completely lost." Jo, tjena.) Kaoset har i vilket fall röjts. Mamma och jag fejade hela dagen och fint blev det. Vi åkte till IKEA också, jag köpte bokstöd och korgar. Nu står allt prydligt på plats och garderoben är rensad, blå lådor har forslats upp till vinden och ställts bredvid de otaliga boxarna märkta "SOFFANS LÅDA", helt utan övrig benämning.

Känns som jag lyft bort oket av måsten, åtminstone för ikväll.

Vad är design?

Lyssnade på Susanne Ljungs radioprogram Stil på webben. Det är underbart att höra expressiva kvinnor, Susanne och Camilla Thulin, som pratar om lyxiga väskor, parfymer, stilikoner, Jane Birkin och Serge Gainsbourg. Massa konsonanter och smackanden som låter så tjusigt i radion sss, te, köh. Det är kanske märkligt att gilla sånt, jag har hört att somliga tycker det är väldigt irriterande, men jag tycker om det. Olika preferenser, mamma vill exempelvis att köksradion ska spraka, det är något nostalgiskt över det. Fick hursomhelst mersmak och satte på Sergeskivorna från Becca. Mycket passande en solig lördagsförmiddag.

En lördag som för övrigt började med bestörtning, då jag vaknade kvart över nio, vilket med sömndruckna ögon tolkades till kvart i tre. Ska servera på Scandinavium ikväll, börjar fyra.

Igår kväll hängde Jenny N, Sanaz och jag. Hos mig, på Lokal och sedan mötte vi upp Erica och Jonathan plus hans klass på Bliss. Pratade med en KTH-avhoppare som dömde ut deras designlinje. "De har en något skev bild av vad design är. Istället för att skissa justa former, monterar man isär en motorsåg. Det är maskinprogrammet mörkat med ett roligare namn, Chalmers är sjukt mycket bättre." Jaha, okej.Min stora, fina väska i ljusbrunt skinn och guldspänne som jag har köpt på Myrorna för flera år sedan har varit mig trogen länge. Den ser så dyr ut och jag tror jag betalade 40 kr för den. Det perfekta handbagaget. Dessvärre har handtaget slitits av. Med noga utvalda läderlappar i samma färgskala från Wasséns, begav jag mig till bästa skomakarn i stan uppe vid Carlanderska. Det blir kontrasterande handtag och dragkedjehållare i nougatbrunt läder. Skomakarn berömde mig för att jag hade tänkte till så, "jobbar du med sånt här?"

Nu ska jag plocka ner min bruna fejkpälshalsduk från vinden och kolla på nästnästsista OC-avsnittet. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Snö-pligt

VM-sändningar från Åre, pappas nya pjäxor i hallen. Retfullt. Imorgon åker Elin och han till Les Alpes. Jag vill också! Susa carvandes ner för dansgolv till pister och förbättra min off-pist-åkning. Solstrålar som reflekteras mot snökristallerna, swisch. Göra åttor. Käka lunch i backen. After-ski. Aaah!

Whatevs!

"It's not complicated, the lines been drawn/But I can't differentiate, the side you're on"

Hejdå och ta hand om dig. Det är okej att få ont i magen när man får det av goda saker. När man äter för mycket god mat samtidigt som man skrattar så man kiknar i gott sällskap, då är det mer än okej. En sista kväll med Becca i stan, det har varit härligt och bra att få ha henne hemma ett slag. Fick istället ont i bröstet och en köttig klump växte sig stor någonstans i svalget när vi skulle ta adjö på Fredsgatan idag.
Jag orkade inte hålla tillbaka tårarna, jag ville kanske inte.

Att strukturera upp saker hjälper då man ska hålla tankar i schack, jag försökte frigöra utrymme på datorn. Radera meningslösa foton på människor jag aldrig kände. Klick-klick, utraderad. Det går fort, missar man någon? Vilka är betydelsefulla, vilka är det inte?

Sedan käckowecko med headset och Omega-3 i potten. Jenny och jag pratar om vårweekend i Paris, lägenhetssök i Stockholm och The Eye på fredag. Ännu lite senare, mjölkchoklad med daim och nätsurfning i trans. Noterar att modehusens A/W 07 har kommit, browsar lite lätt. Jag har ju tal att analysera och artiklar att läsa, alltjämt denna trans.

Mitt-på-dagen-grubbel

Att skriva en nekrolog, en dödsruna, om sig själv känns något creepy. Men att få fantisera ihop ett möjligt livsöde är mycket kul, om det blir som jag får bestämma skulle jag vara nöjd. Jag skulle resa världen över, bli framstående i min genre, gifta mig lyckligt, få två fina barn, vara en regular på modeveckan i Paris och flytta till villan i Nice på ålderns höst. Tyvärr är det ju inte enbart den egna drivkraften som avgör ödet, även om den står för en stor del. Oförutsedda saker kommer alltid att inträffa och de knuffar in dig på nya spår. Ingenting är någonsin definitivt, men att få ha ett fabulerat fabulöst liv på pränt känns bra. Som så ofta, är låtsasvärlden vackrare och roligare att vistas i. Jag omskriver mitt liv för att passa in i en sådan tillvaro, bloggandet är ju något slags efterhandskonstruerad, redigerad uppdiktning av livet. Jag hörde Sigge Eklund säga att han som bloggare hade varit två personer, en som skrev och jobbade för att glorifiera den andres liv och få den andre att må bra. Låter inget vidare, men så intrasslad är jag väl ändå inte?

Ofrivilligt matkrig

En variant av yoghurt med müsli i lock skulle förtäras. Yoghurten kom inte från något stort företag som tänker till vid förpackandet. Eftersom jag är van vid yoghurtsförpackningar från företag som tänker till och använder ett stanniolskikt mellan de båda behållarna, resulterade mitt öppnande i ett första stort -SPLASH!-. Vitgräddig vaniljyoghurt i min badrocksärm, på min kropp och så merparten i en tjusig formation på köksgolvet. Jag står handlingsförlamad och orkar inte. Tankar snurrar, varför är jag så fumligt klumpig?! Tvätta och torka, så då. Nu ska bara müsliförpackningen skiljas från sitt mellanlock, där brukar det också vara stanniol. -POFF!- och det yoghurttäckta locket åker av, följt av en müslikaskad som singlar ner över hela köksbänken och kaklet.
Sannerligen hårt arbete att få i sig frukost nuförtiden.

Avslut och avstamp

Fredagskväll och goda drinkar på Lokal med fina vänner och prat om varma resor och framtid. Vidare till tältet och electronicadans till Tillianderspelning. Senare en skybar med kändisvittring och snudd på starstruckning.Lördag under stress och press på Scandinavium med crashat kassasystem och svampar till gäster. Snabb omsvidning och försök till att dränka den öl- och svettblandade odören med tung Guccidoft. Storgråt i biosalongen, The White Silk Dress. Vi spinner vidare på den asiatiska tråden och hänger till stängning på Kafé Japan. Godaste sushin och läckraste drinkarna. Klubb Populär på Storan och [ingenting] på scen. Mycket juste, bakom teaterscenen är det ett dansgolv och clashen mellan kristallkronor+förgyllda balkonger och backstagekala ytor blir läcker. Ljuva Juvelen i vimlet, liten men naggande god! Hemma spelar grannen jazz i natten.Så idag, har vi sett film på Chalmers hela dagen samt bevittnat den värsta av förolämpningar. Inför Children of Men skulle en italiensk filmvetare presentera filmen och dess budskap, varpå han efter en stunds snack möts av öppen kritik som "kan vi få se filmen nu" och "jag har bråttom till nästa efter detta, rulla bandet!". Vedervärdigt. Mannen skäller ut den ohyfsade kvinnan på temperamentfullt italienskt vis och får ovationer, men över salongen sprider sig ett obehag. Fantastisk film i vilket fall. Människan har varit infertil i 18 år och världen står för sin undergång. En reflektionsväckare. Snabblunch och in på nästa, Fur: Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus. Det är polerat femtiotal med insprängda misfits. Det är vackert annorlunda och med en fascination för det kittlande förbjudna, det skrämmande. Jag gillar det.

oh, what a day

Jag har prånglat Rosenrot en hel dag och jag är förvånansvärt bra på det. Det blir en utmaning att vrida och vända på argument, undrar hur länge det håller i sig. Nu är jag däremot helt hjärndöd och har för många huvudbryn som febrilt motas bort. Likt förbaskade popupfönster hoppar de tillbaka i mitt sinne, blip-blop. Blinkande och grälla "se mig, deala med mig"... Önskar mig ett pzum och sedan svartaste svartvinbärssvart med en krympande vit plopp i mitten. Total nedsläckning.

Eller kanske inte, jag trivs bra i turbulens, men helst godartad sådan. Val och prioriteringar, som så många gånger förut, men med nya vinklingar, varför blir jag aldrig bättre på att handskas med dem? Har kanske en kompromisslös kompromisskärlek? Vill finna "consensus" som tomten Hans alltid sa.

Nå väl, det är fredag och jag ska träffa fina Erica som jag inte sett på mycket länge. För även om veckodagar nästan har slutat att ha sin självklara status hos mig, finns en avdankad fredagskänsla där. Även om jag ska jobba imorgon, är det på tok för många mån-fre-9-17:are som sprider sin lycka över veckoslutets begynnelse att man inte kan låta bli att medryckas.

Gemenskap i biomörkret

Jag är tidig i salongen som sakteligen fylls på, alla sätter sig med ett bekvämt enstolsavstånd från varandra, men tvingas senare maka ihop sig då det är fullsatt och ännu fler med STAFF-kort vill in. En tjej sätter sig på golvet. Så börjar den i recensionen så fint beskrivna filmen och det är mörkt, kallt, blodigt, elakt och läskigt. Fyra karaktärer: Den sadistiska fadern, den kuvade sonen, den skadade kvinnliga soldatfången och kriget. Det sägs inte så mycket, men när det pratas är det på något låtsasspråk och tjeckiska. Marta är med i The Ingmar Bergman International Debut Award, så jag tänkte att den borde vara sevärd, men jag vet inte vad jag ska tycka. Hemskt är det, mest hela tiden, särskilt när man sitter själv. Visst finns det ljusglimtar med lite kärlek, men det var faktiskt skönt att enstolsavståndet inte förblev, skönt att kunna axelgnugga en främling bara för ett litet slag, inte lika ensam i kusligheten då. Nu ska jag snart se Doften av grön papaya, förhoppningsvis lite ljusare!