En vän sa att det är ute att vara vuxen, vi vill klamra oss fast i barndomens fina lyster, fosterställningen är ack så trygg när stora världen hotar, beslut ska fattas, tentor ska skrivas... Vännen fortsätter: Vi söker inte trygghet, utan ett roligt liv.
Sant, men någonstans vill man ju ha den där plattformen, skyddsnätet, eller vågar man leva för dagen? Det är huvudbryt som bearbetas i strumpbyxor och fosterställning. Huvudbryt som kommer när man inte läst tillräckligt inför examinationen, huvudbryt som gnager att det kanske är nu, just nu det börjar gå utför. Någon gång långt framme vill man väl ändå ha hemförsäkring och bekvämligheter eller vad är det man vill?!
Alla kommande generationer känner sig annorlunda från den föregående, ungt och nytt versus gammalt och mossigt. Vi är möjligheternas generation, men valen gör oss lata -allt fixar sig, ingen orkar välja för det massiva infoflödet avtrubbar oss.
Man motar bort krav och måsten i den här åldern, mellantinget, man tillåts vara galen och följderna är inte särskilt tunga ännu, inga band. Var sak har sin tid och vips står man där med man, barn och hus och undrar vad som hände. För allt man själv gör är man ju sin egen pionjär på, allt verkar på låtsas och inte alls vuxet, men skulle någon annan göra det skulle man tycka att det minsann var stort.
Jag är rädd att snart brister den vadderade bubblan och är man ute i verkligheten, ska klara sig själv, fatta rätt beslut, vara säker på sig själv, upprätthålla ett sunt och rikt liv på alla plan.
Vännen säger att ”Ähh, sådär är livet bara i filmerna och i USA, här får vi göra lite fel ibland, man hjälper varandra.”
