resumé: två-noll-noll-åtta

Av Chelsea Maruskin
Jag tror bestämt att året började långsamt i ljusa lägenheten på Kastellgatan. Sen for jag strax därpå till Åre med studiekamraterna, där nya bekantskaper stiftades och andra omformades. Saker uppdagades senare i paljetter och schackpjäser och jag gick vilse i för höga klackar.
Våren var fluffig, i alla fall så som jag minns den. Jag minns grillkvällar och svarta sandaler och glass på borggården. Jag minns hur något började spira och dess utveckling. Jag minns inte så mycket av de numeriska metoderna.
Så tog systern studenten och sommaren rusade fort. Sommaren var lycklig, jag var nöjd med vad jag åstadkommit och det blev de hemvändandes tid. Recap med vänner och familj i fina Gbg. Jag drömde om det stundande samtidigt som jag vek kartonger och blev oljefärgad av de stånkande maskinerna på sommarjobbet. Tjörn. Malö. Falkenberg. Heberg. Blekinge. Öland. Saltholmen. Amundön. Älskade Arsenalsgatan. Way Out West. Paris. Stockholm.
Den frasiga hösten kändes kort men intensivt brandgul. Vi tog en trip till Schweiz och resan fortlöpte inom mig och följde oktober igenom. Det var en konstig tid. Löven föll, snön kom och försvann. Jag åkte till Göteborg och tillbaks, jag begav mig till fina S och Linköping, jag började känna att Stockholm blev hemma. Resterande var helvetiskt hektiskt med diff, mek, dop och hållf i en enda röra. Man genomlevde. Man lever. Man undrar vad 2009 håller…



