we're not getting older
Översköljd av varma strålar, det känns fint. Låter mig värmas, låter tankarna skena, låter saker falla. Säger fel, säger rätt. Bristerna ger charmen? Hur länge kan man få spela det kortet? Man tar buss åt fel håll och får trippa med fötterna vid en hållplats i ingenstans för att hålla värmen. Skon är trasig och sinnet lågt, men på andra sidan telefonen finns läkande ord som känns nära även om de är långt borta. Jag är inte together, någonstans, jag är miljontals smådelar. Jag tappar ut min medhavda laxlunch över någons väska, jag är en bitchig projektledare, men höstsolen förlåter och något gror. Dagarna strilar förbi utan mitt medvetande. Hur skiljer man på illusionen och verkligheten, när tar önskan överhand?



