new now

Utan ork att socialisera på jobbet, men uppfylld över att känna att jag är rutinerad och gör ett bra jobb. Lätt ångestfylld då jag ser de feta minustecknena i Excelarket där en ambition att föra budget inleddes. Äcklad av att höra vakter av typen biffiga manly men dela porrtips i personalmatsalen. Utmattad från joggingturen. Ofokuserad i packningen.

Så jag svalkar mig i det lätta sommarregnet, läskar mig med mammas flädersaft och låter resväskan ligga framme, halvfull/halvtom.

Alla som man vill kvalitetshänga med, de får buntas ihop då tiden är knapp och vi ses om nätterna. Jag dricker öl framför min dator och ska ut. Jag dricker chardonnay ur stora kupor och ska ut. Jag dricker rosé ur udda glas och ska ut. Däremellan jobbar jag och får höra att Liseberg har infört slumpmässiga alkotest.

Byter pass och då min sista dag är avklarad går jag på inflyttningsfest på Olivedalsgatan. Till sena timmen pratar vi och regnet vräker ned utanför fönstret. Min tunna sommarklänning lyckas inte hålla kvar kroppsvärmen utan jag huttrar och får låna leggings och kofta att cykla hem i.

Fredagen spenderas med kusinen och systern. Vi fikar i Haga och chokladbollen smakar inte som vanligt, besvikelsen är så stor att vi måste köpa en annan på 7-Eleven, den är något bättre. Hemma i köket får hon fatt i en penna och tecknar snabba tuschstreck i tidningsmarginalerna tills att hon får en bunt A4 och avverkar papper på papper. Hon fyller arken med hennes uttrycksfulla figurer och jag är mäkta imponerad. Sen är jag som fastvuxen i köksstolen framför laptopen, det välbekanta transklickandet. Så kommer jag mig för att börja. Börja vika klänningar, börja rulla affischer, börja fylla pennskrinet. Ett liv av saker, älskade ting, hur ska man kunna välja?! Strax efter nio droppar vännerna in, jag har marinerat oliver och roddat med glas, chips, nötter och bag-in-box. Det blir ett fint avstamp. Packningen ligger utspridd över föräldrarnas säng och jag lägger planlöst ner allt i väskor efter två timmars sömn.

Vi går på min sysslings utställning på Birger Jarlsgatan, det i släkten beryktade projektet i svinhuset måste ses och det är fantastiskt proffsigt, snyggt och bra. Sen är det pompöst välkomsttal i Stadshuset och väldigt många urtypsteknologer. Jenny och jag äter middag tillsammans och går på Ciao, Bella. Göteborg på film känns i hjärtat när man nyss lämnat föräldrarna med tårar i ögonvrån och mycket är osäkert, nytt och ensamt. Tunnelbana till Bergshamra på te och nätsurfning, åker förstås åt fel håll när jag ska hem och får lov att hoppa av och invänta nästa tåg mot stan. Ensam vandrar jag runt i ett främmande hem med knarrande golv, porlande akvarium och Adolf Fredrikskyrkans taktfasta slag. Allt är mycket märkligt och jag är helt matt av alla intryck.

this is the end, my friend, there’s no turning back again

Den sista veckans dagar silar genom fingrarna och jag kommer mig inte för att ligga på stranden, något jag senare svettas för då jag känner att jag har tappat så mycket färg, man vill ju represent när man kommer hem. Vi tar en séjour med båt till St Tropez, kölvattnet skummar, havet glittrar och trots att något slags guidespeaker maler på bruten franska/engelska/spanska ur en sprakig mick att där ligger Elton Johns sommarhus och här har vi familjen Heinekens semesterresidens, nu kör vi i 40 knop men ni missar väl inte bergen med röd jord som ju liknar Grand Canyon och där spelar de faktiskt in westernfilmer ibland, är det ljuvligt. Saltstänken och fartvinden som tar tag i sidenbandet jag har knutit om mitt hår, det viner runt på egen vilja, man uppfylls och hamnar i ett gungande transtillstånd. Vi träffar Sannas kompis Sofia med pojkvän som är där på semester från Paris. Ännu en hamn med vräkiga båtar, tydligen ligger P. Diddys ibland dem, ytterligare små pittoreska gränder med slitna fönsterluckor på charmiga små hus, så lite strandhäng, salladslunch, biltur och vi måste hasta tillbaka till båten. Jag blir förväxlad att vara mexikanska och får varma leenden från sjöbjörnen som visat sig vara mannen bakom speakerrösten.

Hemma i Nice är det fjärde omgången av Nuziq-festivalen. Vi blir för sena för Smartieskvällen, men dagen därpå gör vi ett appearance på Hi Hotel. Det är samma slicka inredning men nu är det fullt med folk och den sofistikerade servicen har ersatts med en bar som serverar burköl och groggar i pappmuggar, de har däremot valt att behålla de saltade priserna. Så ser jag någon som inte motsvarar mina minnesbilder och mitt mod sjunker något. Jag spelar cold-hearted bitch och låtsas inte göra någon notis om honom. De avslutande kvällarna är förlagda på Théâtre de Verdure, så jag köper biljetter på fnac och vi står i en amfiteater utomhus med ryggarna mot havet och det är verkligen mycket folk men är det något vidare på scen egentligen? Vi går till Ghost och någon blir förfärad över min musiksmak och min frisyr blir kommenterad och klassificerad som traditionelle. Jag går hem.

Symmetri. Jag läser om en svensk designer som säger sig få dödsångest om han gör något symmetriskt. Han hävdar att det tillrättalagda är ointressant, något jag visserligen kan hålla med om, ändock brottas jag med eyeliner-streck och flätor som ska bli jämna, lyckas man på ena sidan är det lögn att få till det likadant på den andra… Henri Matisses inställning till symmetri känner jag inte till. Jag vandrar för andra gången upp till Cimiezområdet i den varma förmiddagen och klänningstyget blir uppblött på ryggen, denna gången har Matissemuseet öppet och det är verkligen en upplevelse. Han har en sådan vidd i sitt konstnärskap, från några få -till synes- slarviga penseldrag som har fångat upp tydliga ansiktsdrag i all tjock oljefärg till de mest precisa blyertsteckningar. Kollage, bronsstatyetter, den koboltblå färgen. Det är något visst att gå på museum ensam.

När jag går ut i solen och ner till stan igen tänker jag på impressionisten som sökte sig till Nice för ljuset, jag förstår honom. En snålblåsig höst åtföljd av kulen vinter ligger vid min horisont, eller kanske att det blir en brandgul höst i grön parkas och axelremsväska i läder?

En annan förmiddag lyssnar jag på jazziga toner och skriver några darriga rader, solen steker redan på balkongen och mjölken surnar. Jag borde sticka ner till stranden, det är min nästsista dag.

Så skurar jag bort mina spår, men en del stannar kvar. Jag packar ihop det livet som varit och när flygbussen ringlar ur stan vet jag inte hur jag ska sammanfatta vistelsen. När istället flygplanet rullat in på Landvetters landningsbana och föräldrarnas bil ringlar in mot en annan stad, känns det där livet redan mycket avlägset.

le temps qui reste