Stockholmspinglorna kom till stan och bjöds på sann Gbghelg, till och med regndugget prickades in. Bara fint: Uppåts terrass med glowsticks plus plastglasögon, vintagefynd i mängder (så nöjd!), Da Matteo, Haga, Vasa, Linné, Nöllerfika, rosé, fläderdrinkar, båtutgång, Slottskogen, Egg&Milkbrunch, häng. Bortsett från episoden då M skar sig i handen och svimmade i mina armar, var det en fantastisk helg. Lite drama kryddar alltid.
Sommaraktivitet med jobbet på fint värdshus i Björholmens Marina, så fantastiskt mysigt och ändå tampas jag med den där välbekanta känslan. Utanför och med på samma gång, män i medelåldern och jag, den passiva lyssnaren, det är ju inte jag? En stor, svart soppåse med överblivna kräftor slängs utan att blinka i containern bakom huset och fastän regnet hänger i luften, är Bohuslän grått på ett vackert sätt. Vinden piskar upp mitt hår på båtturen runt kobbarna, en del vin skvimper ur plastglaset i vågorna. Senare slås jag av hur märkligt det är att jag så snabbt kan söka stöd hos en nyvunnen bekantskap. Låg tröskel och onormalt blödig, mottaglig.
Ser SATC-filmen i sängen på det som var mitt flickrum och gråter, skrattar, hänförs.
Sen kommer så midsommar och delar av det kära crewet drar ut till skärgården i fullastade bilar. Det blir en av de bättre någonsin. Kransarna, maten, fläderdrinkarna, spelen, skratten, badet, samtalen, Akvarellmuseets Pacific Lights-utställning, ugnspannkakan, Ted Gärdestads-skrålandet i bilen, sällskapet. Lätt att bli lite sådär prenostalgic, men inte behöver det ta slut?
Karusellen virvlar och jag tror mig klara cirkuskonsterna. Far fram och tillbaks tvärs över landet, springer på alla bollar. Så är jag på plats på fabriksgolvet, iförd sponsrade blåbyxor som snotts av någon och köpts av mamma på Myrorna. Händerna blir svarta, underarmarna färgas ljusbruna, smalbenen får blåmärken och tankarna ges lite för mycket spelrum. Destruktiv kreativitet i en konstruktiv analys, eller är det tvärtom?
Pall på pall smälls hårt och ursinnigt ned mot betongen för det är så orättvist -just då- och jag är så katastrofalt utmattad, orkar inte jobba över idag också. De förbannade tårkanalerna börjar fyllas och när K frågar släpper fördämningarna helt, ut väller det salta. Jag förmår mig inte att förklara. Med randiga kinder tar jag mig knapphänt hemåt och orkar inte med de festligheter som var planerade för kvällen. Jag slungas ur karusellen, kippandes efter andan.
Sen när det har mojnat tittar jag ut över de röda plåttaken och ser två purpurfärgade moln som långsamt flyter fram på göteborgshimmeln. Det är mycket fint som händer mittemellan, med de smarta, snygga, coola vänner jag är förunnad att ha, men det kanske jag skriver om en annan gång.
