runt-runt, strunt-strunt

Karusellen virvlar och jag tror mig klara cirkuskonsterna. Far fram och tillbaks tvärs över landet, springer på alla bollar. Så är jag på plats på fabriksgolvet, iförd sponsrade blåbyxor som snotts av någon och köpts av mamma på Myrorna. Händerna blir svarta, underarmarna färgas ljusbruna, smalbenen får blåmärken och tankarna ges lite för mycket spelrum. Destruktiv kreativitet i en konstruktiv analys, eller är det tvärtom?

Pall på pall smälls hårt och ursinnigt ned mot betongen för det är så orättvist -just då- och jag är så katastrofalt utmattad, orkar inte jobba över idag också. De förbannade tårkanalerna börjar fyllas och när K frågar släpper fördämningarna helt, ut väller det salta. Jag förmår mig inte att förklara. Med randiga kinder tar jag mig knapphänt hemåt och orkar inte med de festligheter som var planerade för kvällen. Jag slungas ur karusellen, kippandes efter andan.

Sen när det har mojnat tittar jag ut över de röda plåttaken och ser två purpurfärgade moln som långsamt flyter fram på göteborgshimmeln. Det är mycket fint som händer mittemellan, med de smarta, snygga, coola vänner jag är förunnad att ha, men det kanske jag skriver om en annan gång.