Jag älskar hur Esperantoplatsen elchockats upp till en urban skateoas. Jag älskar att sitta på den lilla balkongen och blicka ut över Haga och Skansen Kronan, skymta hamninloppet och se hur Allétrafiken ligger nere. Gatorna, människorna, spårvagnarna. Mitt hjärta slår för Gbg.
Festivaldagarna var såklart fantastiska, trots att logistikprobs medförde ett par missade akter. Det gjorde inte så mycket, allt det andra var så bra. Sigur Rós! N*E*R*D*! Håkan! Franz! Iron and Wine! Buraka Som Sistema! Fleet Foxes! Flaming Lips! Han som ska bli rockstjärna var i stan och hans vän såg ut som något slags Pete Doherty/Sam Riley-hybrid, snygg. Man möts, man skiljs. Det känns också som om det där destruktiva påhittet som upptagit mig och smällt igen dörrar börjar mattas av. Skönt.
Så tillslut kommer sista arbetsdagen, med fina vitsord och Iittalaskålar. Jag trixar mig igenom staden med pensionärskärran i högsta hugg och blir varm i jeansskjortan på väg till tåget. Iskaffe och äpple. På väg. Stockholmsärende och free at last.
Men så är staden helt annorlunda. Öde, liksom. Att vattenlåset stått stilla en hel sommar och börjat lukta blir som en markör för det pauserade livet här. Ännu har inte alla kommit tillbaka och jag blir påmind om hur nästan hela mitt sociala liv är knutet till skolan. Känner mig faktiskt lite ensam. Förstås träffar jag folk, Maria och jag sörplar goda drinkar i torsdagsnatten och jag får till en frukostträff med Ida. Sen går jag runt på Söder en hel dag och det är ändå rätt trivsamt att vara själv. Tycker bara det ska bli fantastiskt att finaste Arty-Jenny kommer upp i höst!
Imorgon drar jag åter västerut, får se hur Stockholmslivet ser ut nästa gång. Thank you for nothing.
