Mitt-på-dagen-grubbel

Att skriva en nekrolog, en dödsruna, om sig själv känns något creepy. Men att få fantisera ihop ett möjligt livsöde är mycket kul, om det blir som jag får bestämma skulle jag vara nöjd. Jag skulle resa världen över, bli framstående i min genre, gifta mig lyckligt, få två fina barn, vara en regular på modeveckan i Paris och flytta till villan i Nice på ålderns höst. Tyvärr är det ju inte enbart den egna drivkraften som avgör ödet, även om den står för en stor del. Oförutsedda saker kommer alltid att inträffa och de knuffar in dig på nya spår. Ingenting är någonsin definitivt, men att få ha ett fabulerat fabulöst liv på pränt känns bra. Som så ofta, är låtsasvärlden vackrare och roligare att vistas i. Jag omskriver mitt liv för att passa in i en sådan tillvaro, bloggandet är ju något slags efterhandskonstruerad, redigerad uppdiktning av livet. Jag hörde Sigge Eklund säga att han som bloggare hade varit två personer, en som skrev och jobbade för att glorifiera den andres liv och få den andre att må bra. Låter inget vidare, men så intrasslad är jag väl ändå inte?