Gemenskap i biomörkret

Jag är tidig i salongen som sakteligen fylls på, alla sätter sig med ett bekvämt enstolsavstånd från varandra, men tvingas senare maka ihop sig då det är fullsatt och ännu fler med STAFF-kort vill in. En tjej sätter sig på golvet. Så börjar den i recensionen så fint beskrivna filmen och det är mörkt, kallt, blodigt, elakt och läskigt. Fyra karaktärer: Den sadistiska fadern, den kuvade sonen, den skadade kvinnliga soldatfången och kriget. Det sägs inte så mycket, men när det pratas är det på något låtsasspråk och tjeckiska. Marta är med i The Ingmar Bergman International Debut Award, så jag tänkte att den borde vara sevärd, men jag vet inte vad jag ska tycka. Hemskt är det, mest hela tiden, särskilt när man sitter själv. Visst finns det ljusglimtar med lite kärlek, men det var faktiskt skönt att enstolsavståndet inte förblev, skönt att kunna axelgnugga en främling bara för ett litet slag, inte lika ensam i kusligheten då. Nu ska jag snart se Doften av grön papaya, förhoppningsvis lite ljusare!