won't back down

Ett kvävande begär av bekräftelse av den egna personen tynger, jag klarar inte ytterligare ett nederlag. Jag kapitulerar och luftbubblan spricker, game over. Man träffar någon som man tror kan vilja hålla om en när det blåser hårt. Istället virvlar man med i tornadon ensam, famlande. Försöker konstruktivt samla papper och häfta, fixa, markera med svart märkpenna, hänga upp anslagstavla... Lite okej.

Och det är faktiskt fint liv nu. Jag inser att jag nog inte orkat med det här utan klipporna Maria och Ida, kravlöst häng i en annars ganska kravfylld tillvaro.