picture perfect? show me cracks!

Karriär, prestige, pengar och civilstånd. När försvinner människan? Driftiga unga som jobbar ihjäl sig och aldrig hinner leva, hur tråkiga är de inte? Definierar sig utifrån vad de gör och har, inte ifrån vad de är. Börjar jag bli som dem? Blir man så när man växer upp? För vad är man egentligen? Skiftar prioriteringarna någon gång i tjugoårsåldern när man går upp så i sitt största intresse, yrket? Hoppas inte. Begreppet karriärist slängs med i media som något positivt, man ska vara driftig och inte lat.

När man inte längre hinner läsa traven populärkulturella magasin eller lyckas hålla sig à jour med världshändelser, när saker faller ifrån och man nischar in sig, då pockar ångesten. Nörderi och kunskap är coolt, men det är svårt att konversera enkelslipade. Hellre versatil än stofil.

Våren firas in hos K på Gärdet, snittar och förlovningsannonsering, ett annat liv.

Idylliska Junibacken visas som matiné och jag börjar gråta till TV-bilden, så förbaskat blödig just nu. Sen försöker jag tentaplugga, men tappar fokus. Istället ger jag mig ut i skogen för att plocka vitsippor, mosippor och lite björkkvistar. Satsar på en mer produktiv morgondag.