Festen är här

Inte för att jag bryr mig om Frölundas bragder, men eftersom de förmodligen inte kommer att gå vidare till slutspel efter gårdagens match, blir det inga jobbtillfällen för mig och färre kulor i min ficka. Sånt svider.

Efter torkad öl och slängda sopor tvättar jag mina händer, sätter upp mitt hår i knut (som för övrigt har börjat att bli mitt signum, men med vilken jag egentligen döljer ett extremt behov av ett klipp) och har paljettrand på min tröja. Jag kommer sist till klassfesten där de spelar schlager(!) och jag fastnar i köket, tänker att man kanske kan sätta på skivan jag gav till värden, dricker ljust öl med citron i och efter någon timme har nästan alla hunnit dra. Inte helt klarsynt konverserar jag med en kille i klassen som påminner mig oerhört mycket av en tjej jag känner med Aspbergers och mycket riktigt outar han sig med sin diagnos. Det är på ett sådant hjärtskärande sätt, jag tror inte att jag hanterar situationen bra alls, han är så medveten om sitt utanförskap och sin ovanlighet. "Så jag springer eftersom jag inte kan socialisera, springer långt och fort." Till någon annan säger han att han har funderat på att ta sitt liv flera gånger de senaste åren. Vad gör man, vad säger man?

En liten skara går ut i natten och det är mycket dött. Onsdagsliven på Uppåt är slut men vi hänger ett slag där och jag förundras och förbryllas över vissa. En mycket härlig tjej i klassen som jag tycker om, ska hoppa av, vilket förstås är trist. Ska se till att hänga med henne i alla fall.