carelessly caressing

Marilyn tittar uppgivet ut i ingenstans från svartvit kartong, införskaffad för för många pund på Portobello förra våren. Jag tittar lika uppgivet ut på röd plåt och grå himmel från ingenstans.

Det finns saker på listor. Det är viktiga saker som inte kan eller bör negligeras, jag kommer få sota. Måste deala. Gör jag det som förväntas av mig? Inte tillräckligt. Det som förväntas är med på listorna, de listor som skrivs och läggs undan. Som för att när måstena står snyggt med kantiga bokstäver i fina rader är de redan ur världen. Då de finns kartlagda är de inte längre relevanta, avsikten att få överblick fallerar.

Jag kör till utkanterna av staden. Gör det som förväntas av mig. Det var länge sedan bilen styrdes av mig men det känns fullkomligt naturligt. Tankarna är annanstans och likväl kommer jag fram.

Vidareutbildas och får förtroendeuppdrag på jobbet, men snart vill jag inte vara kvar. Möjligtvis att man lättare kan palla med när Sanna och jag har bokat våra Nicebiljetter på lördag. Lägenheten är fixad och mycket prisvärd. Längtar så!

Snart ut på vägarna igen, glömd portfölj och förlängt recept. Jag gör det som förväntas av mig. Därefter, lunch med Erica.

Sen, sen ska listorna plockas fram och saker ska bockas av.