time to pretend?

(Mycket MGMT nu…)

Sitter i KTHs lokaler till f-ing kvällen varje dag! Men det ger också utdelning, vilket förstås känns bra. Hur mycket orkar man försaka, vad är värt, vägra släppa verklighetsanknytningen, vägra bli insnöad, våga bli insnöad… Allt det där och lite till snurrar i mitt huvud när jag med raska steg traskar hem i mina fina snörskor genom frasiga höstlöv i intensivt brandgula toner. Nu är istället löven uppluckrade av regn och färgerna har flutit ut till bruna nyanser, men tankarna rusar vidare. Förfall och kaos, sömnlöshet och brist på fokus, sumpad mobil och ytterligare oro… Jag låter de tankarna rinna av mig, jag förlorar mig handlöst.

Hinner med att se Vicky Cristina Barcelona och pauserar allt. Så gött det är att gå på bio en mörk oktoberonsdag! Vilken fantastisk film sen och vilket härligt sällskap.

Väl tillbaka så biter jag mig i tungan flera gånger om, får inte ta över, måste låta alla få sköta sitt. Är jag så mycket av en ledare, att jag inte kan låta bli? När projektledaren inte sköter sitt jobb, inte steps up, varför ska jag då ångvälta fram och styra och ställa? Mån om att leverera, att prestera -jo de orden finns än kvar- men man behöver ju inte domdera! Blir också röd-om-öronen-upprörd när det uppdagas kollektiv kritik gentemot designkursledaren, hur kan man avfärda Konstfackfolkets föreläsningar som ”flum”?! När äntligen designelementet i utbildningen tas på allvar, önskar kursarna mer teknisk konstruktion? Läs maskinteknik då, slynglar!