blue

Fastkilad i något slags kokong, en puppa av orkeslöshet. Vakuumet förlamar och jag gör ursäkter för mitt beteende med fantasifulla versioner av verkligheten. ”Jag köper två blåbärsmuffins i närbutiken i den klara hösteftermiddagen, för nu ska jag hem och bjuda på fika.” Verkligheten är kaotisk och istället för att ta tag i oredan och röja, så lägger jag mig med datorn i knäet i sängen och äter blåbärsmuffins. Själv.

Jag tackar nej till roligheter och försöker lyssna till min kropp. Vet inte om jag hör rätt?