qui est in qui est out

Det är en vecka kvar och jag har precis kommit under ytan på den här stan samtidigt som den undan för undan har krupit under mitt skinn.

Messkontakten med Ed Banger-fanet ger utdelning. Vi dricker lite mycket vin och virrar runt i gamla stan på jakt efter Ghost. Så bakom en anspråkslös, grön dörr i en gränd ligger den anonyma klubben och det kokar därinne. De spelar musik som jag gillar och vid baren hittar vi vår charmiga vän med pepparkornsögonen, som tydligen har ägt stället innan. I vimlet blir vi indragna i ett sällskap som bjuder oss på rom och cola och vi artighetspratar lite, men på vilket språk? Manu tar vespan och säger möt oss utanför Le Klub. Om det är avstängningen som hävts eller om det är kontakterna vet vi inte, det ser mycket stängt ut utanför, men vi slussas in och musiken slår emot bröst och trumhinnor som börjar vibrera i takt. C’est un club gay, mais la musique est très bonne, venez! säger Manu och visst är det så. Vi parerar klibbiga ryggar på de oräkneliga barbröstade män med glow-sticks runt armarna och vi är ju nästan de enda tjejerna där. Ur en färgglad plastmugg med sugrör sörplar jag vodka toppat med några droppar Red Bull. Plötsligt dansar jag med bruna lockar och mörka ögon och är sen på väg längs med strandpromenaden med en varm arm om min midja. Jag kommer till ett renoveringsobjekt med kala betongväggar som har några vita spackelfläckar som enda dekoration, men den råa lägenheten som ligger invid moderna museet är skön. Solen lyser in genom fönsterluckornas glipor och jag försöker mig på en diskret sorti, men misslyckas -han fångar in mig. Så i den brutala förmiddagssolen vandrar jag hem i cirklar, jag försöker undvika de stora avenyerna men lokalsinnet sviker som så ofta och jag är inte hemma förrän fyrtiofem minuter senare med trasiga skor och ett dunkande huvud. Sanna, som hängde kvar med gänget, har spenderat natten i en putsad paradvåning på avenue Jean Médecin, med t-shirts på display i perfekta travar och en imponerande musiksamling. Jag somnar och får några välbehövda timmars sömn innan vi beställer pizza och kollar på en katastrofalt dålig Costner-rulle.

Grattis, du har blivit antagen! står det tryckt på den lilla broschyren som Elin hade med sig och när jag bläddrar igenom häftet har jag svårt att föreställa mig ett liv som teknologstudent. Jag har skrivit ut den förberedande matematikkursen, köpt block och pennor. Eftersom Sanna har börjat hard core-plugga inför sin nalkande tenta, hoppas jag på att det ska smitta av sig på mig. Någonstans längtar jag nog efter struktur, kunskap, ny kalender, saftiga ekvationer, rena block och vässade pennor… Någonstans.