bam bam

oh, lord

Sista arbetspasset avklarat och jag är fri, fri, fri... Ofattbart ljuvligt. Huruvida de kronor man har skrapat ihop kommer att räcka är en annan fråga. Särskilt när jag är på läkarbesök på mammas jobb och vi bara måste svänga in på Ted Bernhardtz stora rea och prova halva sortimentet. Svänger ut, uppfylld av köpens rus, med stor påse i handen och lite noja i bakhuvudet...

Så är det fredag och jag drar på mig Acne-shortsen och fönar håret rufsstort. På en balkong i Vasa dricker jag mousserande ur små flaskor med sugrör, försöker att prata avspänd engelska med en kalifornare, svamlar istället om hur jag tror mig vara vän med Laguna Beach-packet, äter jordgubbar och fryser inte i sommarkvällen. Vi drar ut och går inte till de välkända krokarna kring Magasinsgatan/Rosenlund utan på oprövad mark, Avenyn med allt vad det innebär. Någons lockar rinner plötsligt mellan mina fingrar och läppar löper över min hud, sinnet är bortspolat och hämningarna likaså. Plötsligt är någon utkastad, plöstsligt känns ett tequilarace klockan kvart i tre som en strålande idé, plötsligt skiljs Jenny och jag från de där männen, plötsligt råkar vi på ett par fransoser, plötsligt äter vi Carenbar-godis och dricker juice i designersoffor i en enorm våning ovanför Hotel Opera, plötsligt pratar jag ett språk jag trott jag hade glömt, plötsligt imponerar jag med att visst känna till Ed Banger Rec och Yelle, plötsligt är det gryning och jag vandrar hemåt i det stickande morgonljuset.

som en sommardag

Hettan är tryckande men ljuvlig, leder och muskler mjukas upp och huden antar gradvis en brunare nyans. Plötsligt är det sommar och maxad sådan, allt ska hinnas med; jordgubbar, salta bad, öl och äta på balkongen. Insup! Så, mitt upp i förlustningen anas något slags vemod. Dagarna kvar i denna stad är lätträknade och det är spännande men också inte. Inget kan för evigt vara statiskt och det är inte heller önskan, men åh, låt det inte ta slut eller.. Åh, låt det bli bra! Vännerna som träffas för sällan, som alla är lika fina, bra, vackra och mina. Så samlas många igen och det är underbart att vara i deras sällskap.

Inget kan för evigt vara statiskt, men i skissalen på femman i det rödfärgade, rundade huset på Lindholmen har tiden nog stått stilla. Genom de stora glasrutorna ligger vyn över södra älvstranden ännu lika idyllisk, penslarna är kvar i muggarna och det är helt knepigt att vara tillbaka. Planscher från första skoldagen har dragits fram, och så liten man var och så stor man tyckte att man var. Människorna är de samma och grupperingarna likaså, men ändå är vi alla i en annan position i livet. Från samma gjutform har nu nya formationer snidats. En avgörande tid. Jag har brun-utan-solat mig, för att komma ikapp med brännan och bär kort, svart kjol med hög midja. Jag känner mig fierce.

Så är det ny dag och lika böljande värme, Becca och jag köper ett fång stora, rosa pioner, Asti Cinzano och Matteus. Efter ett spektakelartat äventyr på cykel, kommer vi slutligen fram till Saltholmen där halva Göteborg har belägrat sig sida vid sida, likt hårdpackade sillar. Sol, bad, häng och så blir tiden plötsligt knapp, efter snabbfix hemma väntar åter en lite spektakelartad tripp till Kristinas trädgård. Barfotavandring från Sanktas och inte svala kommer vi en timma sena, med glömda pioner, rosiga kinder och halvtaskiga ursäkter. Sanaz och Kristina har ordnat Garden Party med god mat och trevligt sällskap. Tyvärr fångas inte alla chanser, vi går ut ett gäng och förmodligen borde vi ha stannat för i utenatten möts vi av besvikelser. Efter ett par timmars sömn vaknar jag till i värmen och drar iväg ett mess halvt sovande att jag ju inte pallar att åka ut till havet i det här tillståndet. Hela öron-näsa-hals-systemet är igentäppt och i bakfyllan och värmen känns det klaustrofobiskt. Mottagaren ringer upp och morgonen bryter ut samtidigt som vi pratar om svåra och känsliga saker. Efter en och en halv timma vet jag knappt vad som har sagts och jag försöker att somna om. Ytterligare ett par timmar senare får syster med mig ut i alla fall. Med sprängfull spårvagnsbastu, för Elin har skadat knä och kan inte cykla, tar vi oss ut till klipporna. Senare ansluter Sanaz och havet är salt, friskt och renande. Fadd smak från gårdagskvällen och försök att pussla ihop minnesbilderna. En liten aning vemod, ett uns oro och en stor del förväntning.

I wanna dance with my baby...

Sista sjukdagen. Jag har bestämt mig. Imorgon måste jag ur denna kammare! Infektionen har gjort fruktansvärda dåd mot min hud, jag baddar med dyra produkter, crèmer och ansiktsvatten, skulle vilja lyfta bort ett lager med hjälp av lite stickande AHA. Nu, pronto! Att det är tillställningar coming up där man kommer träffa människor man inte sett på ett par år känns i magen. Vill vara fab, is that a crime? Ska nog sätta mig ett slag på den soliga balkongen, kanske kan hjälpa med lite kamouflerande färg. Men med mitt tunga solskydd i dagcrèmen är väl det rent önsketänkande.

Andra önskningar:

1. Jag måste få träffa Becca! Yeez, hon är borta i månader och när hon väl kommer åter ligger jag till sängs, ça ne va pas!
2. Ett par perfekta jeans.
3. Världsfred. (Mina prioriteringar är kanske lite off, men just nu är punkt 1. och 2. högaktuella för mig och jag är ju trots allt åttiotalist.)

Snor från Bedford Rockers: Pet Shop Boys - Absolutely Fabulous (7" Mix)

rosa kronblad och trans

Solen lyser ännu klart och när jag idag för ett slag lämnade sjukstugan och satte mig på balkongen kom jag i något slags trans. Bland zinkbaljor, kryddväxter och rosa rosor blickade jag ut över min fina stad. Jag såg blänkande takplåtar, vajande alléträd, strövande människor, gnistrande krona på höjden mittemot, förankrad RioRio-båt, glittrande kanalvatten. Jag försökte att inte se det förorenade kanalvattnet eller det blåa nätet som täcker byggnadsställningen bredvid som skymmer resterande utsikt. Jag trängde bort slagen och oväsendet från ställningen med fina toner.
Jag såg ut över min stad, alla husknutar jag gått förbi och gator jag har traskat. Märkligt att snart lämna detta, till förmån för två nya städer. Smärtsamt att lämna allt en hemstad innefattar i vänner och familj. Spännande, nervkittlande och så påtagligt just när jag satt där i min sjukdomstrans och blickade ut över takåsarna.

från min bädd

Shoot. Så kom den, förkylningen. Efter två darriga timmar på jobbet i fredags pallade jag inte mer utan gick hem med tungt huvud, med kliande hals och med rinnande näsa. Första sommarmånaden, liksom? Käcka familjeaktiviteten med kusinerna stannade jag hemma ifrån och jag missar både inflyttningsfest och Busy P ikväll. Istället snurrar jag runt i vita lakan och klickar mig fram på diverse nätshoppar, har grava cravings efter...ALLT!

Shoot.

insufficient/inefficient?

Några snabbgräddade plättar med råsocker och ett glas vitt att skölja ned med. Fler glas vin i Linné med Kajsa och Anna och så är vardagen roligare och apatin lättar. Orosvindar viskar utarbetning, försöker råda bot genom att byta några jobbpass med andra för att klistra åkpass är mindre påfrestande än att tjata om Omega-3. Det draget visar sig senare tvärtom generera fler kompensationspass på hallå-i-örat-kåken.

Så kommer hårda törntaggar från ett håll, orättvisa domar. Otillräckligheten sköljer åter över mig och jag klarar snart inte mer.

Bränner av en halvdag på säljet, utan min nyvunna caller-buddy Jacob, vilket gör det tråkigare. Flätor på hjässan i Narciso Rodriguez-style och syrrans print-tee, så en sjal. Jag möter upp finaste Jenny på Lokal. Vi går till Nef för inspirationsgivande korta föredrag och visningar av kreativt folk som deltar i Pecha-Kucha. Modeskapare, arkitekter, grafiska formgivare, konstkollektiv, industridesigners med flera visar upp sina slides och uppläggen är av varierande kvalité. Sen kan vi inte skiljas, för vi kommer in i djupa diskussioner och förlösande samtal, fysiska krämpor sätter stopp och med förfrusna fötter går jag upp på min höjd. Lo-Fi-Fnk ackompanjerar och så ser jag den där affischen som en av killarna hade formgivit. Jodå, det är okej med mig.

fri

Jag är ledig och det närmsta apatisk. Läser, surfar, äter solrosfrön och godis. Det regnade i morse och skyfallet legitimerade min lojhet. Nu är det sol och jag borde kanske ta den där springturen i alla fall. Jenny mailade över några av de oretuscherade bilderna från fotosessionen och imorgon är det Pecha-Kucha. Här är picsen som med tanke på den knapphänta utrustningen och avsaknaden av lampor blev riktigt bra:

Clothes by Jenny Norman

electric -out of control

Jag tror att jag börjar bli lite knäpp av allt arbetande. Allt snurrar runt och jag vet inte om sinnet hänger med. Man försöker hinna med mycket på de få timmarna som inte fylls med krängsamtal, serverande och biljettförsäljning. Vi har fotosession i mitt garage, ett mycket lyckat event med sushi, vin och bakverk. Jennys fina skapelser sitter som ett smäck på vackra Kristina. Sanaz målar sotiga ögon, sminkar av och fixar om till de olika plaggen, hon trycker på Idominsalva för futuristiskt vita läppar, borstar bronzepulver, penslar mörkt på ögonbrynen och färgar läpparna med oxblodsstift. Jag tuperar håret och formar det till en stor boll, låter lockarna falla fritt, dekorerar och varierar. Erica agerar regissör slash cateringpersonal. Designern själv snappar foton med långt objektiv och det blir så snygga bilder! Grafiskt svart och vitt. Voluminöst och kontrastfyllt. Långa, smala ben på höga (för stora) klackar till korta små klänningar. Djupa urringningar. Lagom fashionvulgärt. Vi hittar rekvisita i det dammiga garaget och allt eftersom blir modellen mer säker och de abstrakta vinklarna kommer naturligt. Måtte Beckmansfolket uppskatta vårt slit! Sjukt kul var det i alla fall, tänk att det finns människor som har sånt som heltidssyssla, quel rêve! Vi går på fest hos Emilias kille och bjuds på fruktshots med jämna mellanrum. Det är vacker vy över hamninloppet och balkonger som blickar ner mot innergården. Första Långgatanlyan har högt i tak och det är nästan lite gallerilik känsla med de vita, kala väggarna. Vi får höra att det planeras en väggmålning med Humphrey Bogart. Vi går på Göteborgs Konstskolas avslutningsfest och är tyvärr alltför trötta för att njuta. Leila K in da house och vi stuffar runt ett slag.
Jag jobbar och dagdrömmer. Jag tror ibland att jag börjar bli lite knäpp.

maxi/mini

Så går dagarna, de singlar ner och almanackans blad bläddras fram. Dagarna går och de fylls av arbete, försök till skoj som kompensation och följaktligen inte med sömn och annat nyttigt. Nej, dagarna och kroppen vanvårdas och tillslut når man maxgränsen. Bägaren rinner över i tårar på min kind som mamma förgäves försöker vifta bort med kökshandduken för att rädda min noggranna sminkning, då minsta vindslag får allt att välta, om så det är en kvart innan utgång.

Tankar gror inom mig, de är stygga mot mig. Sammanhang som inte är mina, men som jag tvingas vara i. Jag är en osammanhängande skugga. Denna obekväma bakgrundsfigur är som bortblåst i andra konstellationer och då svänger det åt andra hållet. Over the top och inte nyanserad. Men ibland vet man inte in eller ut, versionerna blandas ihop och mottagandet är blandat.

Jag pratar med Frankrike i dryga timmen och snart är fina Becca hemma. Klockan har hunnit bli för mycket för att joina vännerna på restaurangen, istället möter de upp mig hemma. Jag har ingenting att bjuda på, så jag snor två flaskor vin från föräldrarna (som senare får vissa repressalier), hittar en burk oliver och rostar upp solrosfrön med mycket salt. Jenny och jag drar till TTA-spelningen som visar sig vara flyttad. Det bär av till Stigbergstorget och när vi kommer fram känner vi oss så gamla, det är mycket kids. Vi sätter oss i en soffa och dricker utav den billiga ölen, väntar på spelningen. I dörren säger de att "Det är jävla snut-fanskapets fel." Okej. Jag fastnar med mitt hårspänne i någons hår och senare i hans mun. Så går de på och de små står och stuffar på scenplatån, välter högtalare och drar ut sladdar. Det blir typ tre låtar som knappt låter live. Vraiment First Class Riot! Falafel på Järntorget och några timmars sömn innan 9,5 timmars pass. Efteråt tror jag att jag ska stupa, men Erica har messat om fest. Så jag cyklar hem och styr upp mig. Dispyt, ångest, ånger, gråt, skratt, kramar, coaching och så mer svart runt ögat på vagnen. Djupa andetag. Självklart missar jag att bussen slår om till rätt nummer när jag sitter ute i fina förortens busshållplats. Jag målar korall på naglarna och har Justice som mantra. Fordonet susar iväg och det blir till att gå på silverklackar snabbt och taktfast på den mörka cykelbanan, min catwalk i natten. Framme är det bar, pool och mat. Festen är något överspelad, så vi kör biljard ett slag och åker hem i en taxi med bolmande chaufför. Söndagspass och senare en något spektakulär middagsbjudning hemma, Karin har hoppat fallskärm ur Herkulesflygplan och pappa låter likören fatta eld.

Dagarna singlar ner och idag ska jag fullfölja trettonde arbetsdagen i rad.

Foto: Ryan Michael Kelly

piece by piece

Jag susar genom Allén, duggregnet slår uppfriskande mot nunan. Jag serverar, spiller, ler, tar betalt, plockar undan, serverar, häller upp, torkar upp, ställer undan, plockar fram. Konventionella koder, ett spel mellan servitris och gäst. Krystat, men trevligt. Alltjämt relativt tyst. Ofrivilligt svårtillgänglig gentemot kollegorna. Rollbesättningen är gjord och jag följer den. Ingen uppfattar mina understatementskämt, jag kanske bara framstås som konstig? Lågmäld och småtrevlig men inte i restaurangjargongen. Hovmästaren hånler och vill fördumma för att själv stärka sitt ego. Han slänger vulgära kommentarer omkring sig och uttalar sig homofobiskt, men jag anar att det bottnar i en fascination. Efter nio och en halv timmar värker knävecken, fastän jag tog stödstrumporna.

Hör om en väns hjärtesorg, why do all good things come to an end?

Jag ser dokumentären Mördarna på Columbine och det är besinningslös hysteri. Dagböckerna, skisserna, filmerna och det välregisserade attentatet. Kusligt och rått. En aldrig sinande ilska och frustration. Svarta kåpor och små solglas. Hur kan en människa komma att utföra sådana horribla dåd?

Minirut med smör och te till lättsamma komedier och talk shows suddar ut för ett slag. Jag har inte sovit tillräckligt på länge, borde verkligen plocka ut linser, borsta tänder och tvätta ansikte. Snart.

cheesy

Med trötta ben, illaluktande fötter och en allmän sunkighet, nappar jag ändå på ett mess om häng. I den nymålade lägenheten på Eklandagatan bjuds det på Kir Royal, lösgodis och ost, det känns lyxigt på en tisdagskväll. Gangstalivet i Långedrag och relationstvistar i det oändliga, jag lyssnar roat.
Så störtar jag iväg på underbar ansiktsbehandling i onsdagsförmiddagen, jag sätter sprätt på dricksen. Vidare ut i Haga och en kortare second-hand-tur, byte: 2 vackra sjalar! Blank, gulrutig och grafiskt orange-vit. För hals och hår i sommar. Möter upp Jenny som har slitit sig från arbetsproverna. Det ryktas tvångströja med sidenband! Vi köper biljetter till TTA-spelningen, goda överdådsmackor och blankt, svart tyg till kimono. Jag blir lovad en uppsydd klänning mot debitering. Åter på hallå-i-örat-kneget. Superseg och nio sälj. Hemma vill mamma umgås och det blir lite vin, chokladöverdragna apelsinkex från Belgiska Pralinboden och ost. Pappa kommer hem från resa och har med sig tre mörka läppstift till damerna. Lite för att legitimera whiskeyflaskorna, lite för att uppvakta. Hoj, känner mig ganska vulgo. Kanske kan plocka fram det till hösten? Det är sött att han försöker.

good times

Frustrationen från igårnatt är som bortblåst. Idag blir jag glad av vackra saker i ett rödrandigt paket: Silversandaletter och blank gråsilverklänning. Solljuset som lyser mellan molnen och in i rummet. Så den här underbara reklamen som också gör mig varm:

Varför är all text centrerad i Explorer på min sidebar?!

keeping it together

I det eviga regnet cyklar jag alltför sen till ett av jobben. Eftersom morgonstunden rann över, hann jag inte få ihop ett tänk kring kvällsstassen, men det hinns inte med att oroas för. Efter långt pass och god dricksutdelning, slänger jag på min ihophafsade klädsel. Två från jobbet ska också på festen och de är betydligt mer avslappnat klädda än jag i mina klackar och klänning. Känner mig väldigt för mycket, sjal och hår och stort och inte chill. Cykeln ska med och nu regnar det ordentligt, kortärmad trench är rätt kyligt. Väl framme har takfesten tvingats flytta in i lokalen, vädret har övermannat arrangörerna. Jag styr om min klädsel något på plats och så plötsligt känner jag mig helt okej. Jag dricker rosa vin i plastkopp och träffar ytliga bekanta och det är märkligt att denna eviga centrifug fortsätter kasta fram nygamla ansikten med jämna cykler. Konstfest på Valand lockar, men det crewet har redan dragit. En fin kille tackar nej och jag blir skjutsad på min cykel av nyvunnen vän, men så är klockan tidig morgon och det är tvärstopp i dörren. Morgondagen gör sig påmind och hemgång är på sin plats. När jag lämnar min cykel i garaget ligger föräldrarna och sover i bilen. De får inte komma upp, då systern har klassfest. Per telefon får jag klara besked om att det är lugnt för mig att komma upp, men verkligen inte för mamma och pappa. -Asså, nej, på riktigt!- Rara föräldrarna väntar snällt, för de vill inte förstöra dotterns fest, men jag får komma in och i lägenheten vandrar det runt små coola kids överallt. Några grabbar spelar kort i köket och Justin på min stereo.
Så gryr morgonen igen och det hann inte vara mörkt många timmar. Mamma och jag äter frukost och kollar på The Ark som gästar Nyhetsmorgon. Elin Linnea har namnsdag och hyllas lite extra av vår ömma moder. Iväg till Scandinavium (shit, sen idag igen!) för mycket långsam, utdragen dag. Serverar Loka till busslast med pensionärer, hinner kika lite på de överteatraliska på scenen -fars med sång-, får varma hintar från ett håll och det är alltid trevligt.
Så är det måndag och jag skriver om en gammal enpoängstenta, går på stan och vill spendera mina nyvunna ihophäftade drickssedlar, gör också så på en svart bikini -för det behöver jag ju!

Foto från thomastreuhaft.com

det går i ett

Alltför sen springer jag på svajande klackar mot Sanaz. Vi får lov att kuta hela vägen upp till Götaplatsen och Stadsteatern och hon är lagom nöjd. Andfådda, förvirrade och småsvettiga hittar vi tillslut rätt och slår oss ner i salongen, någon minut innan ridån går upp. Ek/Saarinen, två baletter i modern tappning. Första akten Hon var svart är ett vackert samspel mellan dansare och uttryck. Flytande klänningar och en kort full frontal(!). Andra akten Georgia är en mer livfull explosion av färger, tyll i mängder och La Vie en Rose. Mycket inspirationsgivande! Efteråt tar vi dessert och vin på Södra Vägen, skönt avbrott i jobbracet. Nu, 11 timmars pass. Kommer jag att orka gå på fest sen? Jobbar ju imorgon också...

Bilder från GöteborgsOperan
(2 översta: Hon var svart, Mats Ek. 2 nedersta: Georgia, Tero Saarinen)

you got the love

Jag springer förbi ett par skrynkliga farbröder med silverhår, stora öron och stor näsa. De lunkar fram i spandextights, det är rart. Jag har Uffie i lurarna och tänker att jag vill också ha silverhår, stor näsa och spandextights i spåret när jag blir stor.
Jag ser en mycket elegant äldre dam på Linnégatan. Perfektion ut i de handskbeklädda fingertopparna. I den vackraste vita kappa jag sett, tjusigt skräddad går hon värdigt i bruna, blanka klackar på smala, små ben som sticker ut under kjolfållen. En vit pälsmössa käckt på svaj, några snövita lockar kikar fram och ramar in det skrynkliga ansiktet. Jag tänker att jag nog hellre vill vara en sådan när jag blir stor.
Jag får några trevliga rader skrivna till mig. Jag svarar på ytterligare en lägenhetsannons. Jag hör om en ekobrottsling som varit på rymmen och återfinns i Scandinaviums VIP-lounge, ett år från preskriberat fall.
Jag hinner föreställa mardrömsscenarion när jag kommer till ett tomt hem och inte får svar på mobilerna. Men det är ingen fara, mamma har varit på symöte, syster har jobbat på caféet och pappa har åkt till Lyon för möte över dagen. Vi dricker te och mot fönstret duggar regnet.
Jag har sådär ont i knävecken som man får när man stått och gått i flera timmar i ett sträck utan streck.
Jag ser Carrie Bradshaw dansa fram på decimeterhöga klackar, i stora coutureklänningar. Det sista SATC-avsnittet visas. You got the love och jag blir så rörd att tårarna faller i mörkret, trots att jag har sett det så många gånger innan. Mycket är ovisst, mycket är roligt, mycket är slentrian just nu.

Perfect Exceeder

La Vida Locash har snarare börjat likna La Vida Nocash. Rara mamma sponsrar med ett par surpriseskor. (Brun lackballerina och guldfärgad kedjedetalj, mycket snygg men något obekväm.)

Iförd en svart ballongklänning med stor sidenrosett över bysten och bara ben(!), trippandes på lackwedges möter jag upp Jenny tjugo minuter för sent. Hemma hos födelsedagsflickan Sanaz avnjuter vi parmainlindade kycklingfiléer, somrigt fräsch potatissallad, blåbärspaj och vin i mängder. Hon får spännande presenter i livsnjutartecken, från mig ett balettbesök. Vi hamnar senare på gayklubb där det dansas nästintill bara överkroppar och minibögar.

I morgonljuset väcks jag av ett telefonsamtal och upptäcker hur min hud är smutsigt leopardfläckig av blixt-brun-utan-sol-bestrykningen jag gjorde kvällen innan. Mot de vita lakanen syns ojämnheten avslöjande väl och jag försöker avsluta rösten i luren för att få spisa morgonmat (vattenmelon, mackor, iskaffe och müsliyoghurt).

Med sömndruckna ögon sitter jag så på en överfull vagn och hittar en nostalgisk vy på Engelbrektsgatan, måste fota den någon gång. Jag har nybakta frallor från Ica Focus i påsarna när jag kommer till ett soligt Gårdakök för kaffe i grönglaserade små koppar och vackert samtal. Utanför köksfönstret sprakar träden ton-i-ton med kopparna i ljusgröna nyanser och på den lilla stenbeläggningen på gården försöker en yngling att balansera på sin cykel. Lisa, Kristina, Sanaz och jag njuter av den lata majsöndagen och vid uppbrottet ska alla hasta till sina studier. Själv fortsätter jag att vara loj, det kommer finnas en tid för iväghastande till förmån för plugg också...

lily of the valley/chilly in the alley

Om det är ren distansering eller en oförmåga att bedöma avstånd och värdera innehåll vet jag inte. Vad är tabu och vad är ok? Ventilering, skvaller eller förtal? Andrahandsinformationen är sliten och skev, likt loppisfyndet kan den nya ägarinnan polera upp finishen för att få en mer häpnadsväckande effekt. Aahs and oohs. Crowdpleaser? Jag spiller ut sörjan över bordet och komparationen är nu oundviklig, för den straffas jag. Sur stank från det utspillda. Det sagda svävar iväg och omformuleras åter hos åhörarskaran.

Annars står det små, söta liljekonvaljklockor i en vas på vårt köksbord, det växer pistaschgröna skott från alla träd och det finns primörer i matlagningen; nässelsoppa+rabarberpaj=fräsch nystart. Len cappuccino och frasig croissant lappar relationer samtidigt som andra vänskapsband får hållas på slak lina.

Och så finns de vackra drömmarna... Nattdiktningen som jag alltid tvingas lämna precis när det börjar bli juicy, mitt slutkörda psyke kastar om världarna och jag vaknar i morgonsolen konfys
-var det en dröm eller ett minne?

ögonkonfekt:

JUSTICE - D.A.N.C.E.
Uppladdat av edbangerrecords

(Snor tipset från La New Shit)

when your friends are all you've got

Många outrätade, oförklarliga bekymmersveck på min panna. Några vassa stick i mitt hjärta. Man gillar inte alltid hur man beter sig. Man gör inte alltid rätt. Man kan lätt såra, smutsa ner och vara osmickrande i sina uttalanden. Andra gör mig vaksam, men mina finkänsliga tentakler anar oråd långt innan, blickutbyten och igenkännande leenden plockas upp och omvandlas i mitt huvud. Kryddas och tolkas till en bubblande röra i magen som får mig att äcklas. Vid sidan om är livet fluffigt, spontant och trivsamt. Paradoxen är iögonfallande. Omstyrda planer leder till en picknick i det gröna, flera glas vitt på stan och till den flådigaste studentlägenhet jag sett (varför välja mellan morgon- och kvällssol när man kan ha terrass runt hela våningen?). Väggmålningen i svartvitt, som designstudenterna själva fixat, ger upphov till lyrisk diskussion om perspektiv och skuggteknik. Jag känner att jag borde plocka upp mitt skissande. Trots att Jenny får skjuts på ett cykelstyre av Mr. Gullock, bangar vi efterfesterbjudandet.
I efterdyningarna, på de stilla gatorna i majkvällens kyliga sol träffar jag de fina vännerna som ses alltför sällan. Lika delar skvaller, skratt, tröst och framtidsspånande. Efter en fika ser Linn, Amanda och jag Pans labyrint och upplever lika delar avsmak och förtrollning.

looking for gold

Det är fint om våren

Har uppgraderats på telefonkneget! Säljer nu digital-tv-abonnemang, betydligt högre provision och betydligt mer svårsålt. Ändå oerhört skönt att komma ifrån krängandet. Nu, en lite mer polerad argumentation. Fredagens arbetspass är över och jag tar några osaltade ekocashews som mellanmål. På Systemet möter jag den där fina gamla kursaren jag alltid stöter på men aldrig träffar på riktigt. Blir bjuden på takfest i maj, alltid trevligt! Handlar rosé och ljust öl.

Vidare vandras det i den stekande sommarsolen. NY-tee, gråa jeans, minitrench, snusnäsduk och grönt äpple är för varmt. Väl hemma syr jag i en knapp, styr upp en outfit, lägger vinet på kylning, knäcker en Corona och allt känns mycket fint.

Jag är mitt upp i matlagningen när middagsgästen min kommer. En medelhavsk måltid svängs ihop och tillslut sitter vi så på balkongen i kvällssolen och ser ut över staden som har en ljusblå/-rosa fond. Rosé i glasen och bubblande skratt i munnen. Vi spinner Nicevisioner och det ser vackert ut.

Jenny N och Sanaz kommer över och alla är klädda i 50-talsanda, ty Erica är en engagerad chalmerist och har ordnat Gasque med tema. Jenny, som är en mycket mer skillad sömmerska än jag, har sytt i fler knappar än en och dragit ihop en hel klänning på en dag. Sanaz har skjorta och mörka jeans i Rockabillystil. Senare kommer Elin i tillpiffad bobfrisyr och de tajtaste byxor (original item från Småstjärnorna). Salt, Tequila och citron. Sanna cyklar hem och vi tar en taxi. På festen är det otroligt mycket teknisk högskole-feeling. Overallbrallor med tryck, vita rockar, öl för 20 spänn och en majoritet av killar. Vi dansar och ler, något malplacerade. 100-årsjubileets ex-chalmerister, med en högre medelålder kommer över och några ansikten är lite för bekanta. En oförklarlig, känslomässigt upp-och-nedvänd Jenny skrattar och gazar off omvartannat. Sanaz och jag nöjer oss tillslut med en korv och en spårvagnstur hem.

Efter några timmar ringer klockan och jag äter lyxfrukost med familjen. Forcerade tramptag till kaninparken och sen en orkeslös kropp med lite rödsprängda ögon som klistrar på åkpass som om den inte gjort annat på ett halvår. Väl hemma tillagar jag en fin måltid och toppar till det med lite Ben&Jerry's i min ensamhet. Ser på Stina! och dåsar till. Plötsligt är det sent och jag ska träffa flickorna om en halvtimma. Bleka läppar och stort hår. Ms Bardot.

Uppåt och vin. Kvällen slutar i ett förtroligt samtal hos Jenny med en SATC-box och te. Hem igen på snabbfix och sen ner till Kommersen för fynd. Väskor, skor och smycken till hysteriskt låga priser. Sanaz, Kristina och jag hittar mycket fint, men Jenny är återhållsam. Klassiska Egg&Milk-brunchen och sen går Jenny och jag på Röhsskas utställning Ung 06/07 Young Swedish Design. Mycket bra!

La Vida Locash? Nja, snart.

never too late, yet always just that

Jag ritar en dam med lång näsa. Ljuger hon? Hon får små men fylliga, rosa läppar, cerisefärgade rougeprickar trycks på en tvådimensionell kind och får agera kindbensmarkörer, därtill dekoreras hon med ett neonfärgat örsmycke. Tre pilar. Straight ahead. Med det nedladdade typsnittet Eraser skriver jag budord om att fånga möjligheterna. Skriver ut på styvt papper, skär ut och adresserar, frankerar.
Bättre sent än aldrig tänker jag.

Budgeterar i härliga Excel, ändrar jag någonstans har det effekt på hela arket, sånt gillas. Pengaplanen ser visserligen rätt dyster ut, men i det fräscha formatet och med de fina färgerna går den att titta på ändå. Svävar ut i mina approximationer, så att kassa-ackumuleringen inte hamnar på minus, alla utgifter till trots. Någon sorts sinnesro får jag i alla fall, bättre sent än aldrig.

Senare sitter jag i fönsterkarmen i färd med att putsa de förbaskade rutorna. Bättre sent än aldrig tänker jag.

Bild från thomastreuhaft.com

just make a wish and everything comes true...

Börjar bli märkligt besatt. Som så ofta. Fiktionen är så mycket vackrare, så ofelbar. Samtidigt är det ju äktheten som efterlängtas, den råa sanningen. Brister är också fina. För ett slag lever jag i parallellvärlden, drömvärlden och den är varm, idealisk och fluffig. Samtidigt så imaginär att den flyts ut av minsta vindpust, inget att trakta efter.

I klackar och med violett snusnäsduk om halsen sveper jag och min cykel genom staden. Verkligheten tangerar fluffigheten. Soldis och ljusa lockar i vinden. Köper biljetter till balett och hämtar ut min väska från skomakaren. Handlar ciabatta, thaibasilika, tomatsoppa, solrosfrön och choklad.

Tvätten är upphängd och diskmaskinen tömd. Täcket på vädring. Ska ta itu med det lortiga golvet på jungfrukammaren, snart. (Lyckades ju välta ut en kopp kaffe bakom nattduksbordet och över grenkontakterna i morse, tyvärr en kopp kaffe med ovanligt mycket sump i. Merparten är upptorkat, men det ligger något slags kaffesumpsbeläggning över parketten. Inte vackert. Inte fluffigt.)

Foto: Tim Walker

some indulgence

Efter mina ostrukturerade försök till städning (trots idogt nynnande på amerikanska Kindergardens variant av Städa varje fredag "Clean-up, clean-up, everybody clean-up..." blev det inte klart, jag har så svårt för att inte gå ner på detaljnivå) sprang jag ifrån kaoset till en buss som skulle ta oss till bushen och en födelsedagsmiddag med hemlagad pizza. Mozzarella, starka oliver, en box vitt, klänningar, improvisationsartad beauty parlor, korallack, en kanna mojito, Elins mix-tape, patentlösningar, kladdkaka, två flaskor rosé... Underbart trevligt! Åter buss in till staden, varierade upptåg, avdroppare, liten kärna till Uppåt, öl, häng, dans, Mycket mer än müsli-killen i vimlet (som jag tror mig känna, eftersom jag oftast spenderar morgonstunden med det där gänget)... Så ytterligare avhopp, bara Jenny och jag kvar (varför är det så ofta just så?), inte Nef, 7-11 stängt, fortsatt förföljelse, skobyte, McD. Ingen busstur för Jenny, utan hem till mig, te och skvaller, ännu en dröm om jobbet -på tok för centralt. Frukostmys med riktig müsli och lite till, surfa nätet, föräldrar back from London snart, borde städa klart nu. Så svag.

piercing, curling, twirling

Syster och jag piffar oss och lägenheten inför kvällen. Hon fick ett infall igår och har nu en piercad underläpp med ett silikonpuffigt plut/en fläskläpp till följd. Själv har jag håret på spolar och nya lacket "Nice" (just setting the tone) på naglarna, inga ingrepp.

Mitt klipp blev okej men jag fick lov att gå tillbaka för justering, eftersom fjortisluggen inte riktigt var min bag. Nu har jag mittbena (?!) och lite svepande Siennalugg om jag jobbar på det och Göteborgsblåsten mojnar, ingen lättskött friss (hence the curlers).

Jenny och jag söker febrilt tak över huvudet till hösten. Långa telefonsamtal med parallellsurfning efter lyor. God damn, det är en hård värld. Vi har fått en liten inblick i hur den svarta lägenhetsvärlden går till och det är inte vackert. Nej, men visst kan vi förskottsbetala 7 000 till någon som bor i Visby och ska få lägenhetsnyckeln dagen innan vi kan flytta in. Säkert. Nya bud hela tiden och vår maxlimit på hyra tenderar att öka, i takt med att boarean minskar. Nej, man kan inte bo två pers på femton kvadratmeter!

Clownklänningen är bytt mot ytterligare en rutig sak i denimfärger och med infällda fickor, det blir fint till Monkitightsen ikväll.

clownen skrattar och clownen ler...

Stora knutar, små knutar och knutar på sned. Sjal med kedjeprint i turbaninspirerad knytning. Svartglittrande pannband à la Jessica Stam på Burberrys catwalk. Det har krävts många försök att poppa till hårtestarna som imorgon äntligen skall friseras till. Jag blev så glad när rara mamma gav mig ett presentkort på klipp!
Annars har jag ätit sushi i en park och kikärtssallad på en innergård, gått fortfort till snabba beats i färd med att uträtta ärenden vilka hälften inte blev av, köpt en ljusgrå maxiklänning som pappa tyckte jag såg ut som en clown i (maxiklänningar är ju så fina på de där få, ska jag byta min?), spillt ut ett helt glas kaffe i knäet och tvingats gå runt med en sur disktrasedoft i jeansen. Fortfarande ser rummet kaotiskt ut. Fjärmar mig.

Maj på Malö, fast hon var inte med och det var april

I en fullastad bil dundrar vi ut ur staden till trippande electronica varvat med svulstiga Timbalandproducerade beats. Roadtrips är så roliga! Vägarna slingrar fram genom den svenska landsbygden. Det är sommarvarmt, vilket känns så märkligt. Jag föräras med ett par fantastiska solglasögon som tillhört Andreas mormor, det känns som om jag fått ta del av en liten bit historia. Love them! Ute i skärgården är det stiltje. Tystnad. Vi lagar gott, gorgonzola och basilika i lövbiffsrullar med ugnstekta rotfrukter och klämmer en box rött.
Fina samtal och många skratt.
Några timmar senare lyser morgonljuset in genom alla fönster på sovloftet och vattnet glittrar där bortanför. Bake-up bröd i ugnen och frukosten inmundigas på altanen i bara linnet. Efteråt far vi till grannbyn för komplettering av dryck och mat. Häng på klipporna men inga dopp. Vi slickar i oss eftermiddagen med sällskapsspel, Asti Cinzano, nötter och godis. Sen tillagas kyckling med feta och soltorkade tomater och ännu mer vin dricks. Framtidsplaner och visioner delges, nervkittlande inför vad som kommer hända...
Ytterligare en mysig altanfrukost, men idag något kyligare. Vi städar och fixar iordning sjöboden, förbereder oss för avfärd. Lystna på fynd beger vi oss till Returlagret, som tyvärr inte höll öppet på söndagar. Så istället tar vi riktning mot stora staden och verkligheten.
En underbar helg med två fantastiska vänner.