Solen lyser ännu klart och när jag idag för ett slag lämnade sjukstugan och satte mig på balkongen kom jag i något slags trans. Bland zinkbaljor, kryddväxter och rosa rosor blickade jag ut över min fina stad. Jag såg blänkande takplåtar, vajande alléträd, strövande människor, gnistrande krona på höjden mittemot, förankrad RioRio-båt, glittrande kanalvatten. Jag försökte att inte se det förorenade kanalvattnet eller det blåa nätet som täcker byggnadsställningen bredvid som skymmer resterande utsikt. Jag trängde bort slagen och oväsendet från ställningen med fina toner.
Jag såg ut över min stad, alla husknutar jag gått förbi och gator jag har traskat. Märkligt att snart lämna detta, till förmån för två nya städer. Smärtsamt att lämna allt en hemstad innefattar i vänner och familj. Spännande, nervkittlande och så påtagligt just när jag satt där i min sjukdomstrans och blickade ut över takåsarna.
No comments:
Post a Comment