piece by piece

Jag susar genom Allén, duggregnet slår uppfriskande mot nunan. Jag serverar, spiller, ler, tar betalt, plockar undan, serverar, häller upp, torkar upp, ställer undan, plockar fram. Konventionella koder, ett spel mellan servitris och gäst. Krystat, men trevligt. Alltjämt relativt tyst. Ofrivilligt svårtillgänglig gentemot kollegorna. Rollbesättningen är gjord och jag följer den. Ingen uppfattar mina understatementskämt, jag kanske bara framstås som konstig? Lågmäld och småtrevlig men inte i restaurangjargongen. Hovmästaren hånler och vill fördumma för att själv stärka sitt ego. Han slänger vulgära kommentarer omkring sig och uttalar sig homofobiskt, men jag anar att det bottnar i en fascination. Efter nio och en halv timmar värker knävecken, fastän jag tog stödstrumporna.

Hör om en väns hjärtesorg, why do all good things come to an end?

Jag ser dokumentären Mördarna på Columbine och det är besinningslös hysteri. Dagböckerna, skisserna, filmerna och det välregisserade attentatet. Kusligt och rått. En aldrig sinande ilska och frustration. Svarta kåpor och små solglas. Hur kan en människa komma att utföra sådana horribla dåd?

Minirut med smör och te till lättsamma komedier och talk shows suddar ut för ett slag. Jag har inte sovit tillräckligt på länge, borde verkligen plocka ut linser, borsta tänder och tvätta ansikte. Snart.