when your friends are all you've got

Många outrätade, oförklarliga bekymmersveck på min panna. Några vassa stick i mitt hjärta. Man gillar inte alltid hur man beter sig. Man gör inte alltid rätt. Man kan lätt såra, smutsa ner och vara osmickrande i sina uttalanden. Andra gör mig vaksam, men mina finkänsliga tentakler anar oråd långt innan, blickutbyten och igenkännande leenden plockas upp och omvandlas i mitt huvud. Kryddas och tolkas till en bubblande röra i magen som får mig att äcklas. Vid sidan om är livet fluffigt, spontant och trivsamt. Paradoxen är iögonfallande. Omstyrda planer leder till en picknick i det gröna, flera glas vitt på stan och till den flådigaste studentlägenhet jag sett (varför välja mellan morgon- och kvällssol när man kan ha terrass runt hela våningen?). Väggmålningen i svartvitt, som designstudenterna själva fixat, ger upphov till lyrisk diskussion om perspektiv och skuggteknik. Jag känner att jag borde plocka upp mitt skissande. Trots att Jenny får skjuts på ett cykelstyre av Mr. Gullock, bangar vi efterfesterbjudandet.
I efterdyningarna, på de stilla gatorna i majkvällens kyliga sol träffar jag de fina vännerna som ses alltför sällan. Lika delar skvaller, skratt, tröst och framtidsspånande. Efter en fika ser Linn, Amanda och jag Pans labyrint och upplever lika delar avsmak och förtrollning.