som en sommardag

Hettan är tryckande men ljuvlig, leder och muskler mjukas upp och huden antar gradvis en brunare nyans. Plötsligt är det sommar och maxad sådan, allt ska hinnas med; jordgubbar, salta bad, öl och äta på balkongen. Insup! Så, mitt upp i förlustningen anas något slags vemod. Dagarna kvar i denna stad är lätträknade och det är spännande men också inte. Inget kan för evigt vara statiskt och det är inte heller önskan, men åh, låt det inte ta slut eller.. Åh, låt det bli bra! Vännerna som träffas för sällan, som alla är lika fina, bra, vackra och mina. Så samlas många igen och det är underbart att vara i deras sällskap.

Inget kan för evigt vara statiskt, men i skissalen på femman i det rödfärgade, rundade huset på Lindholmen har tiden nog stått stilla. Genom de stora glasrutorna ligger vyn över södra älvstranden ännu lika idyllisk, penslarna är kvar i muggarna och det är helt knepigt att vara tillbaka. Planscher från första skoldagen har dragits fram, och så liten man var och så stor man tyckte att man var. Människorna är de samma och grupperingarna likaså, men ändå är vi alla i en annan position i livet. Från samma gjutform har nu nya formationer snidats. En avgörande tid. Jag har brun-utan-solat mig, för att komma ikapp med brännan och bär kort, svart kjol med hög midja. Jag känner mig fierce.

Så är det ny dag och lika böljande värme, Becca och jag köper ett fång stora, rosa pioner, Asti Cinzano och Matteus. Efter ett spektakelartat äventyr på cykel, kommer vi slutligen fram till Saltholmen där halva Göteborg har belägrat sig sida vid sida, likt hårdpackade sillar. Sol, bad, häng och så blir tiden plötsligt knapp, efter snabbfix hemma väntar åter en lite spektakelartad tripp till Kristinas trädgård. Barfotavandring från Sanktas och inte svala kommer vi en timma sena, med glömda pioner, rosiga kinder och halvtaskiga ursäkter. Sanaz och Kristina har ordnat Garden Party med god mat och trevligt sällskap. Tyvärr fångas inte alla chanser, vi går ut ett gäng och förmodligen borde vi ha stannat för i utenatten möts vi av besvikelser. Efter ett par timmars sömn vaknar jag till i värmen och drar iväg ett mess halvt sovande att jag ju inte pallar att åka ut till havet i det här tillståndet. Hela öron-näsa-hals-systemet är igentäppt och i bakfyllan och värmen känns det klaustrofobiskt. Mottagaren ringer upp och morgonen bryter ut samtidigt som vi pratar om svåra och känsliga saker. Efter en och en halv timma vet jag knappt vad som har sagts och jag försöker att somna om. Ytterligare ett par timmar senare får syster med mig ut i alla fall. Med sprängfull spårvagnsbastu, för Elin har skadat knä och kan inte cykla, tar vi oss ut till klipporna. Senare ansluter Sanaz och havet är salt, friskt och renande. Fadd smak från gårdagskvällen och försök att pussla ihop minnesbilderna. En liten aning vemod, ett uns oro och en stor del förväntning.