you got the love

Jag springer förbi ett par skrynkliga farbröder med silverhår, stora öron och stor näsa. De lunkar fram i spandextights, det är rart. Jag har Uffie i lurarna och tänker att jag vill också ha silverhår, stor näsa och spandextights i spåret när jag blir stor.
Jag ser en mycket elegant äldre dam på Linnégatan. Perfektion ut i de handskbeklädda fingertopparna. I den vackraste vita kappa jag sett, tjusigt skräddad går hon värdigt i bruna, blanka klackar på smala, små ben som sticker ut under kjolfållen. En vit pälsmössa käckt på svaj, några snövita lockar kikar fram och ramar in det skrynkliga ansiktet. Jag tänker att jag nog hellre vill vara en sådan när jag blir stor.
Jag får några trevliga rader skrivna till mig. Jag svarar på ytterligare en lägenhetsannons. Jag hör om en ekobrottsling som varit på rymmen och återfinns i Scandinaviums VIP-lounge, ett år från preskriberat fall.
Jag hinner föreställa mardrömsscenarion när jag kommer till ett tomt hem och inte får svar på mobilerna. Men det är ingen fara, mamma har varit på symöte, syster har jobbat på caféet och pappa har åkt till Lyon för möte över dagen. Vi dricker te och mot fönstret duggar regnet.
Jag har sådär ont i knävecken som man får när man stått och gått i flera timmar i ett sträck utan streck.
Jag ser Carrie Bradshaw dansa fram på decimeterhöga klackar, i stora coutureklänningar. Det sista SATC-avsnittet visas. You got the love och jag blir så rörd att tårarna faller i mörkret, trots att jag har sett det så många gånger innan. Mycket är ovisst, mycket är roligt, mycket är slentrian just nu.