resumé: två-noll-noll-åtta

Av Chelsea Maruskin

Jag tror bestämt att året började långsamt i ljusa lägenheten på Kastellgatan. Sen for jag strax därpå till Åre med studiekamraterna, där nya bekantskaper stiftades och andra omformades. Saker uppdagades senare i paljetter och schackpjäser och jag gick vilse i för höga klackar.

Våren var fluffig, i alla fall så som jag minns den. Jag minns grillkvällar och svarta sandaler och glass på borggården. Jag minns hur något började spira och dess utveckling. Jag minns inte så mycket av de numeriska metoderna.

Så tog systern studenten och sommaren rusade fort. Sommaren var lycklig, jag var nöjd med vad jag åstadkommit och det blev de hemvändandes tid. Recap med vänner och familj i fina Gbg. Jag drömde om det stundande samtidigt som jag vek kartonger och blev oljefärgad av de stånkande maskinerna på sommarjobbet. Tjörn. Malö. Falkenberg. Heberg. Blekinge. Öland. Saltholmen. Amundön. Älskade Arsenalsgatan. Way Out West. Paris. Stockholm.

Den frasiga hösten kändes kort men intensivt brandgul. Vi tog en trip till Schweiz och resan fortlöpte inom mig och följde oktober igenom. Det var en konstig tid. Löven föll, snön kom och försvann. Jag åkte till Göteborg och tillbaks, jag begav mig till fina S och Linköping, jag började känna att Stockholm blev hemma. Resterande var helvetiskt hektiskt med diff, mek, dop och hållf i en enda röra. Man genomlevde. Man lever. Man undrar vad 2009 håller…

womanizer...

ruffles!

Bild från The Real Art Co.

Studiekoma i mörka veckor. Det är så dubbelt med tentaplugg, på ett sätt supermysigt, på ett annat supersegt. En heldag hos Lina bjöd liksom både på typtalsinlärning och på discodans. Skriver sedan två svåra skrivningar, båda med oklart utfall. Tentamensvakterna verkar alla vara plockade direkt från ålderdomshemmet, som något slags samhällstjänstmässigt samarbete mellan äldreomsorgen och KTH. De krumma tanterna och farbröderna är oftast rara. När klockan närmade sig 19, Hållftentan led mot sitt slut och nästan ingen hade lämnat in, frågade en av dem varför alla dröjde så, varpå en annan berättade att hon hört att detta är en mycket speciell tenta. Horrorstatistiken att endast 20 % av förstagångstentander klarar den känns skön i maggropen.

Sen blir det vin och Acneklänning för att fortsätta med pizza och bubbel hos Isabell. Bord bärs ut så vi får plats med hysterisk dans, trots det lyckas jag stå för kraset på kalaset. Vidare mot arkitektfesten och Vackra Mannen är där och han har ett namn! Vi pratar Fleet Foxes, Glasvegas och hajp, sen säger han att han sett mig på skolan och att vi nu måste börja hälsa. (Whoa!) Jag hittar honom, såklart, på nätet och han är ju hur het som helst, modellish. Delish! Avslutar sista Stockholmsnatten för det här året med efterfest hos Per och hinner kolla in Jennys petita penthouse där jag får en liten gåva.

Tar en långsam första jullovsdag med SNL och espressokaffe. Svaret om det hägrande bokbålet lägger grunden för Project of 2009. Ikväll bär det av till GBG!

vinkelaccelerationer får ge vika för andra attraktioner

Tenta imorgon, sätter stämningen med det här.

talk about size zero

Foto från Jak & Jil

En tripp till nätbaserade lala-land.

Annars: Mor+syster på födelsedagsbesök. Fick finfint volangrysch! Indiskt och tosca till Nobel med I och M'n'M. Lockarna och bokbålet, maracas! Invit? Stängerna och balkarna, tröghetsmomenten och kryssprodukterna. Luciafika och glöggmys...

(Jag är superless på tentaplugget, längtar fantastiskt mycket till julledigheterna.)

One day we're gonna live in Paris, I promise, I'm on it. When I'm bringing in the money, I promise, I'm on it...

Hur underskön är hon inte?

Åh, så mycket roligt har hänt på sistone. Vår weekend i Linköping var fantastisk. Nattfjärilar, salta katter och boogie down… You know I wanna check out your components!

Så lär man sig gruppdynamikens ups and downs, superprettoeftertänksamt: VAD LÄRORIKT DET ÄR ATT ARBETA I NYA GRUPPKONSTELLATIONER!

Vidareobsessar om den där samtidigt som jag upptäcker en spanbubblare med flörtiga anekdoter, svarta lockar och Acneplagg. Mässvärdar med de roliga killarna i dopexpogruppen och kalasar ut stressen med en aubergine i håret. Fortsätter kulspetspennans framfart på underarmar. Blir surprisekysst av fel snubbe. Presterar. Stökar ner. Reder upp.

I promise, I'm on it.

breathe

Försöker andas då allt handlar om det här just nu. Mek och Hållf läggs åt sidan. Imorgon bär det av till Linköping!

about you now

tupera upp din virvel. virvla in dig i en tupé.

Försökte mig på nittiotalsfriss, med puffig snedlugg och så. Det gick sådär.

Idag har jag mest varit rugguggla.

Ruggugglan har skrivit rapport och harvat ett slag i Photoshop hela dagen.

it's cool, you're touching my hand

MGMT var såklart fantastiska. Det blev en kul kväll med backstagekupp och dans. Alltid fantastiskt med dans.

Så vaknar man till vinterlandet, som insnöad. Tittar på nya 90210, halvokej underhållning. Halvokej. Senare vågar jag sticka ut näsan i kylan och blir supersugen på skidsemester.

Annars är det ju mycket snack om Glasvegas nu, jag tyckte detta var lite roligt.

Efter att ha ätit söndagsfrukost i sängen, ska jag snart bege mig. Galleri, NK:s julskyltning, fika och studier. Borde förstås städa innan..

you're my candy cane

Mer amerikanskt godis: Let's do the Tootsie Roll!



Annars rappar man ihop projekt och man gör det bra. Gruppmedlemmar imponerar och jag skäms över min initiala misstro.

taste the rainbow.

Jag kom över en reklamaffisch från Skittles i en bildgooglesession (inte så tidsslukande som det låter). Så fin! Vi köpte ofta Skittles och formfranskamackor med orangea plastfyrkanter som kallades ost vid det amerikanska grannkvarterets poolområde -poolmackor-. Minns hur handflatan blev prickig av de färgstarka pastillerna när man hällt upp ett gäng, små utflutna gröna, röda, lila, orangea och gula fläckar. De lila var inte så goda och blev alltid kvar till sist, den syntetiska vindruvesmaken gör sig liksom inte. Det var fluffiga dagar, nu tillbaka till hållfinlämningen.

you’re lying when you sing along

Jag äter mustig rotfruktsoppa i det lilla köket vid Fridhemsplan. Jag möter upp nya klasskamrater på ett billigt ölhak och slås av faktumet att jag har blivit gammal. Jag målar purpurlila Chanelnagellack med det mörka träet, vilket mestadels av inredningen är utgjord av, som stöd. Jag går inte på den där festen. Jag har trevligt men känner mig malplacerad. Jag träffar I för latte och mandelskorpor innan M sluter upp och vi besöker den vidunderliga utställningen på Magasin 3. Jag köper renskav, tvättmedel och pistagenötter i finbutiken och önskar mig boende i det området. Jag går hem till knarkarkvarten och äter härlig söndagsmat i sängen. Jag lyssnar på Okkervil River och tänker på personen som tipsade om dem.
Jag skriver ruskigt mycket i presens.

Bild: Peter Lippmann

duktighetsfällan

Stimulerande morgonsamtal med mamma om relationer och mänskliga beteenden. Om de olika faktorerna som spelar in, kraven, den låga självkänslan, bekräftelsejakten. Om gruppdynamik, vänskaper och förhållanden. Om samhälliga normer, stress och press. (Bör man kanske läsa boken ovan?) Jag sträckte lakan nästan lika nogsamt som gammelmormor Märta-Johanna brukade göra imorse, men disken står orörd. Glädjas åt det lilla!
Hett espressokaffe med en skvätt mjölk innan jag drar in till stan för museum och fika.

reflektion i novembermörkret

Oj då?

PLASTIC FANTASTIC!

Åh, Håkan visar upp sitt Gbg i Dom kallar oss artister och hemlängtan snörper åt än hårdare. Så kommer jag på det. Jag kan ju faktiskt ta tåget hem i helgen, jag behöver nog det. Jag förlorar kappbjudningen på nätet och köper en onumrerad biljett till INTE-citytåget och far på långsam 6,5-timmarsturné genom ett stundtals snöbeklätt Sverige.

Det var fint att vara hemma ett slag, reboot. Jag har, liksom mobilvraket, haft lite tipsy mjukvaruproblem på sistone, vilka förhoppningsvis är återställda nu.

Nyss pratade de om prestationsprinsessor i Studio Belinda och jag tänker inte bli sån, även om det finns tendenser. Istället tar jag ytterligare en stor kopp te, slår över till Kobra och låter saker vänta till morgondagen.

Hey, I’m Sof, and I’m an addict.

Jag har numera en mobilkyrkogård i byrålådan och hankar mig fram på pappas gamla vrak till handdator med mjukvaruprobs. Det har kommit att uppstå en slags hatkärlek till denna pryl som allt som oftast krånglar. Ett förinstallerat tetrisliknade spel har fått mig att helt uppslukas. Spelet är inte speciellt roligt, utmanande eller stimulerande, men ändå är jag fast. Sjukt.

antiklimax

Det här med prestationer alltså, märkligt ändå, hur upplägget kan appliceras på de flesta genrer. Timslånga övningspass, en uppladdning för den korta leverering som ska optimeras. Så fokus-fokus-fokus och total urladdning. På- och avknapp, likt en Heavisidefunktion, ursäkta min nördighet.

Så tentafestade klassen och det var roligt och sjukt befriande. Hela helgen har sedan förlöpt i trans, välbehövligt sådant. Såg ett litet klipp från när de där tvillingarna var hos Oprah och kom ihåg hur jag läste ”The Adventures of Mary-Kate and Ashley” i tioårsåldern och fann nog någon sorts identifiering med dem. Varje bok baserades på ett fall som tvillingparet skulle lösa och kom också ut som film, man förstår hur pengarna har kammats in: merch, merch, merch. Knäppt att vi är födda samma år, man får lite lätt prestationsångest. (Jag hör Fabulous life of-rösten vråla ut detta om flickornas klockor: ”A vintage Rolex doesn't cost the amount of an ordinary Rolex, not even twice as much –but three times the cost.” …och skärmen fylls av förgyllda dollartecken.) En annan dimension av prestation, men jag kan inte hjälpa att man inte blev castad som 6 månaders-kiddo.

paljetter!

hola hola hola, oatmeal and granola

i min morgonstund

Kaoset iordningställt. Nu frukost och senare studier.

blue

Fastkilad i något slags kokong, en puppa av orkeslöshet. Vakuumet förlamar och jag gör ursäkter för mitt beteende med fantasifulla versioner av verkligheten. ”Jag köper två blåbärsmuffins i närbutiken i den klara hösteftermiddagen, för nu ska jag hem och bjuda på fika.” Verkligheten är kaotisk och istället för att ta tag i oredan och röja, så lägger jag mig med datorn i knäet i sängen och äter blåbärsmuffins. Själv.

Jag tackar nej till roligheter och försöker lyssna till min kropp. Vet inte om jag hör rätt?

time to pretend?

(Mycket MGMT nu…)

Sitter i KTHs lokaler till f-ing kvällen varje dag! Men det ger också utdelning, vilket förstås känns bra. Hur mycket orkar man försaka, vad är värt, vägra släppa verklighetsanknytningen, vägra bli insnöad, våga bli insnöad… Allt det där och lite till snurrar i mitt huvud när jag med raska steg traskar hem i mina fina snörskor genom frasiga höstlöv i intensivt brandgula toner. Nu är istället löven uppluckrade av regn och färgerna har flutit ut till bruna nyanser, men tankarna rusar vidare. Förfall och kaos, sömnlöshet och brist på fokus, sumpad mobil och ytterligare oro… Jag låter de tankarna rinna av mig, jag förlorar mig handlöst.

Hinner med att se Vicky Cristina Barcelona och pauserar allt. Så gött det är att gå på bio en mörk oktoberonsdag! Vilken fantastisk film sen och vilket härligt sällskap.

Väl tillbaka så biter jag mig i tungan flera gånger om, får inte ta över, måste låta alla få sköta sitt. Är jag så mycket av en ledare, att jag inte kan låta bli? När projektledaren inte sköter sitt jobb, inte steps up, varför ska jag då ångvälta fram och styra och ställa? Mån om att leverera, att prestera -jo de orden finns än kvar- men man behöver ju inte domdera! Blir också röd-om-öronen-upprörd när det uppdagas kollektiv kritik gentemot designkursledaren, hur kan man avfärda Konstfackfolkets föreläsningar som ”flum”?! När äntligen designelementet i utbildningen tas på allvar, önskar kursarna mer teknisk konstruktion? Läs maskinteknik då, slynglar!

mörkerseende

Jag förbannar mina stängda läppar. Jag känner hur luften går ur mig, kanske är det ett dött lopp? Samtidigt eskalerar skolarbetet och kommer jag klara allt?

Måste andas, måste in i stadsbruset. Så jag strövar runt på PUB och känner på materialen, lapar i mig lyxen för att sedan köpa rosa blommor -rosor och orkidéer- på Hötorget. Dövar ångesten. När pappa peppar på andra sidan luren och jag förgäves kan välja pumptvål börjar klumpen i halsen växa. Alla dessa trösklar! Snart snubblar jag.

Illustration: Nina Hemmingsson

åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort

Schweiz alltså. Sovloftet, det kreativa kaoset med noter överallt, balkongen, husen, bergen, lunken, dockstäderna, leksakspengarna, vinet, Basel, Bern, Zürich, Winterthur.

Något spökar i mitt huvud och utmålar osanningar som gör det svårt att socialisera. Jag är inte mig själv den här resan, eller är jag det?

Jag kanske är mig själv när jag dricker flasköl på en fräsch balkong i det gamla industriområdet, när jag lyssnar till Nôze och Fred Falke i Bern. Kanske också när jag far med i en snabb bil i natten? Att det förbannade ska kulminera och sippra ut, utan kontroll, det är inte min mening. Tårar på en hemmafest i Zürich med det påstådda it-crowdet och Ladina Moser sitter bredvid, sofistikerad. Jag har mascara under ögonen och lite vitvinsspritzers på de stentvättade jeansen, osofistikerad.

Vi hånskrattar åt läskiga mannen med kontakterna och de svenska märkena, vilka han rabblar vant, som vore jag en stilreporter: Byxor från Blank, skjorta från J. Lindeberg, kappan där borta, också Lindeberg. Jag inflikar något om collegetröjor med JL-logga och han replikerar kvickt med en ny kavalkad ”indiemärken”: Julian Red, Whyred, Acne…för ”visst är Lindeberg lite mainstream”. Så går han loss på svenska band och han är som ett klistrigt plåster. TTA? ”Hååååliday! –De har frågat mig om en remix.” Tjena. Vi springer från klubben och in i närmsta spårvagn, duckar för den nu cyklande Viceskribenten.

På flygbussen släpper vemodet och plötsligt är jag märkbart lättare till sinnet, så till den grad att J kommenterar min attitydförändring. Knepigt det här med perspektiv. Ändå kommer jag tillbaka till verkligheten, tillbaka till Fourierserier och stångbärverk plus seglivade demoner. Mina fingrar knappar in ett sms och även om svaret är artigt nekande, gjorde jag det. Jag går sen själv på Pecha Kucha Night och inspireras, nöjd och stolt över vad jag åstadkommer. Petit à petit.

dive in!

Klarvaken och nervös vid fyra, nästa gång medvetandet återkom, var klockan tjugo i nio. Klockan nio sharp, utan akademisk kvart-lallande, skulle kontrollskrivning med Laplace-transformationer skrivas. Brillor, trikåklänning och över-åkern-språngmarsch, tunnelbana. Svettig och uppjagad, fem minuter sen kom jag till salen och gjorde tappra försök att omskriva ekvationerna.

Mycket snack om prioriteringar just nu, vi vägrar pausera livet, samma mantra on repeat. Middagar, festligheter och nalkande Zürichtrip, sånt gör gott. Harder, Better, Faster, Stronger!

Foto: Norman Parkinson

hjärtat sätter stopp

Jag köpte liljor i den kalla septembereftermiddagen, gjorde mig fin och gick på middagsbjudning.
Vilken middag sen, tre rätter och påfyllda glas med vitt, rött, mousserande, avec… Rådjurssadel och härligt samtal med kreativa människor fram till småtimmarna. Att komma hem kvart i fem medför svag söndag och än motigare KS-plugg, men det är så värt.

Paus med LLC-klipp, dialekten!

what do you want to do?

Som en förbannelse. Sitter långt bak och betraktar. Lurpassar, lurking. Detta borderlineland funkar fan inte, men att välja väg är än svårare. Det ena slår ut det andra och resulterar i något slags apati. Alltjämt snurrar KTH-karusellen igång och det verkar finnas oändligt många stänger att räkna på. Stånga eller stänga?

måndagstrött.

vad jag bryr mig om nu

Fantastiska föreläsare, 7 tunga tegelstenar, höst eller kanske snarare något sensommartillstånd. Regn. Fastän bara en vecka har gått, känns det som om jag varit här så länge, som om jag aldrig for. Jag köper ingenting på den utplockade Acneutförsäljningen, men väl en svart ullkappa med mycket volym från stora kedjan. Jenny säger att den är dramatisk, varpå jag tar några teatraliska steg över butiksgolvet som leder till ett smittande skrattanfall halva butiken stämmer in i. Uppför man sig inte så i Stockholm?

Återseendet är svårare än trott. Ibland verkar det som om jag gillar självplågandet, jag förstår det inte. Trodde att allt var avslutat, så vaknar jag från den bästa av drömmar och kan inte skilja på vad som är på riktigt och inte.
Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen. Eftersom jag redan har monsterkonsumerat amerikansk nedladdad tv, ska jag se om differentialekvationerna hjälper.

att hålla sin systers hand och sjunga håkanlåtar genom paris gator

Man vänjer sig. Man värjer sig.
Slits mellan rollerna. Gbg/Sthlm/Gbg. Tragglar igenom Franska Vogue. Paris, Paris och familjen.
Sensommaren rullar förbi och det är skolstart, höst, nya pennor och rena block. Halva livet nedpackat i väskor som jag får baxa från ett hem till ett annat. Jag baxar, jag baxnar.
Människorna alltså, no words. Livet är så annorlunda, man måste välja –men hur? Välja utan att kvälja. Je suis perdue.

Bild: Cometti

Trembled Blossoms

gårdagen alltså.

thank you for nothing

Jag älskar hur Esperantoplatsen elchockats upp till en urban skateoas. Jag älskar att sitta på den lilla balkongen och blicka ut över Haga och Skansen Kronan, skymta hamninloppet och se hur Allétrafiken ligger nere. Gatorna, människorna, spårvagnarna. Mitt hjärta slår för Gbg.

Festivaldagarna var såklart fantastiska, trots att logistikprobs medförde ett par missade akter. Det gjorde inte så mycket, allt det andra var så bra. Sigur Rós! N*E*R*D*! Håkan! Franz! Iron and Wine! Buraka Som Sistema! Fleet Foxes! Flaming Lips! Han som ska bli rockstjärna var i stan och hans vän såg ut som något slags Pete Doherty/Sam Riley-hybrid, snygg. Man möts, man skiljs. Det känns också som om det där destruktiva påhittet som upptagit mig och smällt igen dörrar börjar mattas av. Skönt.

Så tillslut kommer sista arbetsdagen, med fina vitsord och Iittalaskålar. Jag trixar mig igenom staden med pensionärskärran i högsta hugg och blir varm i jeansskjortan på väg till tåget. Iskaffe och äpple. På väg. Stockholmsärende och free at last.

Men så är staden helt annorlunda. Öde, liksom. Att vattenlåset stått stilla en hel sommar och börjat lukta blir som en markör för det pauserade livet här. Ännu har inte alla kommit tillbaka och jag blir påmind om hur nästan hela mitt sociala liv är knutet till skolan. Känner mig faktiskt lite ensam. Förstås träffar jag folk, Maria och jag sörplar goda drinkar i torsdagsnatten och jag får till en frukostträff med Ida. Sen går jag runt på Söder en hel dag och det är ändå rätt trivsamt att vara själv. Tycker bara det ska bli fantastiskt att finaste Arty-Jenny kommer upp i höst!

Imorgon drar jag åter västerut, får se hur Stockholmslivet ser ut nästa gång. Thank you for nothing.

( )

Så blir staden en bakugn och det är semesterstilla i närköpsbutiken när jag ska köpa en liter mjölk. Klibbig, smutsig hud –så mycket I-N-D-U-S-T-R-I. Men insynen i arbetslivet är såklart givande, jag upprepar mantrat för mig själv och andra. Klart att det är givande, men det är allt ledighet också, åtminstone lite. Åtminstone nu.

Kommer över bilder som aldrig var ämnade för mig, skummar igenom de omsorgsfullt skrivna raderna om resebravader, men avbryter mig själv. Come on liksom.

Katja Geiger pratar fort och lite sluddrigt från webbradion samtidigt som jag viker sommarplagg och lägger ner i stora bagen. I bara underklädeslinne sitter jag och nogsamt funderar ut vad som bör tas med och vad som kan lämnas hemma.

Så far tåget genom skogarna och mobilen förlorar täckning, landet. Skog, skog, tjärn, skog, åkrar, hav, perrongskyltar som lyder ortsnamn jag aldrig tidigare hört talas om. Brämhultsjuicer och vindruvor, dyr handcrème och Sigur Rós. När jag stiger av i Karlskrona har det redan börjat skymma.

En dags segling, för även om man är bisittare så seglar man ju. Sen ut på Öland för mer sol och bad och riktig sommarlovskänsla, avslutande fest på Strand och flera nya, fina bekantskaper. När måndagens eftermiddagssol står högt vaknar vi till i ett studentrum i Kalmar och ägnar resten av dagen till transporter.

Hinner med strandjogg plus bad med pappa och Elin innan morfars åttio fyllda firas av med gräddtårta och HandleEasy-mobil.

Sen kör jag tillbaka till stan i lånad bil och möter kvällssolen. Saker blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli riktigt bra ändå.

lundi

Cykeltur, bad, tjocka lager hudcrème, jordgubbar, ett glas vitt vin och fashion clips på style.com.
Jodå, även vardagar blir mysiga med lite ansträngning.

distans

Ledighet är så swell. Goda fredagsmiddagen på Kastellgatan och allt vin, lata lördagen med långsam bagelsfrukost, bloggtips och reafynd. Bon och Plaza. När jag sörplat klart den tjocka 7/11-smoothien hos B har frisörerna stängt, så jag går hem, vilar och reder ut hårtestarna själv. Grå top med hål för axlarna och svarta klackar, regn och anti-tant, koralläppar och godis med syntetiska färgämnen. Kleerup och Radiohead. Sen VVWT och ännu mer regn. Är hösten redan över oss?!

Det här med labour börjar kännas så segt annars. Snart också utan kollegan, vilket förstås är tråkigt, han och jag hann ändå utveckla någon sorts svårdefinierad relation. Vad är det med mig och mina jobbalteregon?

Iskaffe och ansiktsmask till mer regn, undrar om det finns söndagsöppna frisersalonger…

hallon och ängsblommor

Öliv med B. Vi köper stora laxbitar hos fiskhandlaren och en liten kärra för att orka frakta allt. Sen bjuder helgen på reboot av bästa slaget. Svensk sommar när den är som finast, grönskan och allt vad den har att erbjuda är vidunderlig. Långa, lata förmiddagar, frukttallrikar och havsutsikt. Promenader och salta bad. Vin och recap. Regnsmatter och film som jag somnar ifrån. Facercise och naturercise. Det kan vara så bra att bara få vara. Jag undrar om det är mycket udda att man vid tjugoett och ett halvt längtar till pensionsåldern och de oceaner av tid man förväntas ha då?

Sen blir vi varse att någon har skuggat vår dygnsrytm helgen igenom, har människor så händelselösa liv? Creepy.

Hemma väntar ett stort paket på hallsoffan och några ord i inkorgen. Varm i bröstet.

preparing

Klickar hem saker från nätet i något slags transtillstånd och lyssnar på The Raptures No Sex for Ben på repeat.

Grill, after work, terrasshäng, bakgårdsservering med lanternor, klubbar; den lediga tiden bokas upp och alla härliga ska hinnas med. Reboot är det inte tal om, istället energidränerande internetsessioner och trötta söndagar.

Nybakat och vattenmelon till morgontidningen. Soldis och avsaknad. Tänker att jag måste sluta tänka. Öppet sinne och inga hang-ups, ju högre förväntningar desto hårdare fall. >BAM!< Orkar inte skrapa upp pannkaksrester av mig själv.

divine

Stockholmspinglorna kom till stan och bjöds på sann Gbghelg, till och med regndugget prickades in. Bara fint: Uppåts terrass med glowsticks plus plastglasögon, vintagefynd i mängder (så nöjd!), Da Matteo, Haga, Vasa, Linné, Nöllerfika, rosé, fläderdrinkar, båtutgång, Slottskogen, Egg&Milkbrunch, häng. Bortsett från episoden då M skar sig i handen och svimmade i mina armar, var det en fantastisk helg. Lite drama kryddar alltid.

sol, vind och vatten. (men mest vind)

Sommaraktivitet med jobbet på fint värdshus i Björholmens Marina, så fantastiskt mysigt och ändå tampas jag med den där välbekanta känslan. Utanför och med på samma gång, män i medelåldern och jag, den passiva lyssnaren, det är ju inte jag? En stor, svart soppåse med överblivna kräftor slängs utan att blinka i containern bakom huset och fastän regnet hänger i luften, är Bohuslän grått på ett vackert sätt. Vinden piskar upp mitt hår på båtturen runt kobbarna, en del vin skvimper ur plastglaset i vågorna. Senare slås jag av hur märkligt det är att jag så snabbt kan söka stöd hos en nyvunnen bekantskap. Låg tröskel och onormalt blödig, mottaglig.

Ser SATC-filmen i sängen på det som var mitt flickrum och gråter, skrattar, hänförs.

Sen kommer så midsommar och delar av det kära crewet drar ut till skärgården i fullastade bilar. Det blir en av de bättre någonsin. Kransarna, maten, fläderdrinkarna, spelen, skratten, badet, samtalen, Akvarellmuseets Pacific Lights-utställning, ugnspannkakan, Ted Gärdestads-skrålandet i bilen, sällskapet. Lätt att bli lite sådär prenostalgic, men inte behöver det ta slut?

runt-runt, strunt-strunt

Karusellen virvlar och jag tror mig klara cirkuskonsterna. Far fram och tillbaks tvärs över landet, springer på alla bollar. Så är jag på plats på fabriksgolvet, iförd sponsrade blåbyxor som snotts av någon och köpts av mamma på Myrorna. Händerna blir svarta, underarmarna färgas ljusbruna, smalbenen får blåmärken och tankarna ges lite för mycket spelrum. Destruktiv kreativitet i en konstruktiv analys, eller är det tvärtom?

Pall på pall smälls hårt och ursinnigt ned mot betongen för det är så orättvist -just då- och jag är så katastrofalt utmattad, orkar inte jobba över idag också. De förbannade tårkanalerna börjar fyllas och när K frågar släpper fördämningarna helt, ut väller det salta. Jag förmår mig inte att förklara. Med randiga kinder tar jag mig knapphänt hemåt och orkar inte med de festligheter som var planerade för kvällen. Jag slungas ur karusellen, kippandes efter andan.

Sen när det har mojnat tittar jag ut över de röda plåttaken och ser två purpurfärgade moln som långsamt flyter fram på göteborgshimmeln. Det är mycket fint som händer mittemellan, med de smarta, snygga, coola vänner jag är förunnad att ha, men det kanske jag skriver om en annan gång.

my baby all grown up

Så caddar man bokstavligen dygnet runt fram till rapportinlämningen. 28 timmar framför datorn resulterar i en trasig kropp. Man får lov att släppa på kontrollbehovet och lita på att andra gruppmedlemmar gör ett bra jobb. Tryck för bröstet när klockan tickar mot deadline och sen ångest då hela arbetet tros ha blivit raderat. Men all is good och must-dos bockas av, handlar blommigt transparent, spetstop och något i en liten vit ask med guld på. Spelar brännboll på Gärdet, grillar på en skuggig innergård och ändrar planer till förmån för andra begär. Men allt blir så svårtolkat och kanske är det bäst att inte forcera, sommarlovet nalkas och saker finns kvar. ”What if”-scenarion rullar för mitt inre och jag får välja att inte tänka på det. Snart åker jag tillbaka till en annan stad och till alla de fina människor som fått vara så långt ifrån så länge, det blir fint. Kan inte bli annat.

i wore the dog pound on my sweatshirt, spent a day with solid edge and saw kate (not irl)

wrap it up in a gift box with ribbons, please.

Bokslut och sluttamp, vad är det för ord som brukar användas? Spenderar i princip all vaken tid på skolan och låter mycket annat rinna ur händerna. Ett sprut Moschino Couture i nacken gör min onsdagskväll lite glammigare.

klart man är med

En blommig syntetklänning faller över axlarna, man trär på sig en femtiotalsbadmössa och vintagesolglas, går teknologkäcka Quarnevalståget fram och har faktiskt riktigt roligt. Efter snabbfix hemma åker vi abonnerade tunnelbanetåg under stort hemlighetsmakeri till en stor flyghangar där den fantastiska festen hålls. Allsång och bänkdans som sig bör, de där festerna är i ett slag för sig. Roligaste bordsgrannen och ös till småtimmarna.

Annars har härliga E varit på spontanbesök och det var så kul att få hänga med henne på gammalt vis. Märkligt det där med relationscykler.

Nu ska jag ge mig ut i högsommarvärmen innan KS-plugget drar igång.

happy days!

oj, så kvasifilosofiskt pretto det blir här ibland.

picture perfect? show me cracks!

Karriär, prestige, pengar och civilstånd. När försvinner människan? Driftiga unga som jobbar ihjäl sig och aldrig hinner leva, hur tråkiga är de inte? Definierar sig utifrån vad de gör och har, inte ifrån vad de är. Börjar jag bli som dem? Blir man så när man växer upp? För vad är man egentligen? Skiftar prioriteringarna någon gång i tjugoårsåldern när man går upp så i sitt största intresse, yrket? Hoppas inte. Begreppet karriärist slängs med i media som något positivt, man ska vara driftig och inte lat.

När man inte längre hinner läsa traven populärkulturella magasin eller lyckas hålla sig à jour med världshändelser, när saker faller ifrån och man nischar in sig, då pockar ångesten. Nörderi och kunskap är coolt, men det är svårt att konversera enkelslipade. Hellre versatil än stofil.

Våren firas in hos K på Gärdet, snittar och förlovningsannonsering, ett annat liv.

Idylliska Junibacken visas som matiné och jag börjar gråta till TV-bilden, så förbaskat blödig just nu. Sen försöker jag tentaplugga, men tappar fokus. Istället ger jag mig ut i skogen för att plocka vitsippor, mosippor och lite björkkvistar. Satsar på en mer produktiv morgondag.