välregisserad sketch?

sluten, slutna, slut, sluta

Handmålad porslinsbyst av Ah Xian

(Nu blir det pulkarace istället.)

S och jag loggar in vid 27.

head first

nya perspektiv

Bilden är hämtad från Little People-bloggen som drivs av den nytänkande streetartkreatören Slinkachu. "Little handpainted people, left in London to fend for themselves."

we should...

Bild från weheartit.

cool ice cream and hot acne-boy

Ser brödraskapet några bänkrader framför ta form. Magnumglassen och Acnesnubben/Chinosmannen. De skrattar och bondar, jag undrar vad de säger. Ida säger: ”Ja, jag tror inte de pratar om dig.” De ska spela tennis och Chinos bjuder med Glassen till Moderna men han kommer inte. Puh! Senare räknar vi termodynamik ihop och det är jolts ner till mellangärdet och rödblossande kinder, värmeväxling på riktigt. Han ringer upp en tjej och jag kan inte urskilja om det är en polare eller någon han dejtar. I vilket fall, joltsen får strömavbrott, elektrotekniken tar över. På torsdagskvällen möter J och jag Chinos med ett entourage av brudar men den flörtiga stämningen är där. I fail to perform, vi drar vidare utan dem och tar ett par glas Cidraie i Vasastan. Dagen därpå frågar jag om han vill dra till Vårsalongen i helgen -på temat och slagordet vetenskap och konst- han är på. Kanske är detta början av en ny vänskap, kanske något mer?

postcards from italy

a stud and a studio

Figursydd frack och blöjshorts. Bra musik och dyr öl. Gänget splittras, I och jag försvinner undan. Senare blir hon erbjuden jobb och jag pratar framtidsvisioner och karriär med skäggstubb mot min kind. I hänger på producenten & co, det gör inte jag. Det är snart morgon nästa dag, jag åker hem för att drömma de mest märkliga drömmar. Om negligéer, chinos, vinglas, förgyllda ramar och tånaglar. Efter tröstexpedition till Telefonplan kvällen därpå, får jag ett mess att chinosmannen är på Marie Laveau med en uppmaning att komma dit. Klockan är halv två och jag är nyss hemkommen. Jag stannar kvar i sängen med min lap och går igenom bilderna en gång till, hittar fler klotsar att bygga vidare på, ser ut över snön och undrar om våren snart ska dyka upp.
I Göteborg köper mamma pinnstolar och bord, det sparsmakade möblemanget börjar ta form på annan ort. En månad kvar tills att jag får flytta in i min lilla studio och februari är kort!

Ωajgåd

Salvador Dalí

Snoozar för jag inte vill lämna drömmen. Föreläsningar och övningar on repeat. Dagarna liksom flyter ihop. En kurs heter Komponenter, vi nördar in oss på skruvar, fjädrar, förband och andra maskinelement... Jag skriver I know you wanna check out my components med svart bläck i det rutade KTH-blocket och småler för mig själv.
Ser Popcirkuspremiären och förstår inte varför vampyrbeatsen fortfarande väcker de där känslorna från N-kvällen. Rundar av med något litet smörigare, som för att balansera:

my lips are sealed

technologue, moi?!

Jag bildgooglade efter en nördbild och kom att tänka på Steve Urkel. (Han är väl förvisso närmst en stilikon i dagens nördmode; Glasögon som Frej Larsson, korta byxor med hängslen likt Håkan Hellström...) Nu till teknologhumor:

You might be an engineer if:

1. You have no life - and you can PROVE it mathematically.
2. You enjoy pain.
3. You know vector calculus but you can't remember how to do long division.
4. You chuckle whenever anyone says "centrifugal force".
5. You've actually used every single function on your graphing calculator.
6. It is sunny and 70 degrees outside, and you are working on a computer.
7. You frequently whistle the theme song to "MacGyver".
8. You know how to integrate a chicken and can take the derivative of water.
9. You think in "math".
10. You've calculated that the World Series actually diverges.
11. You hesitate to look at something because you don't want to break down its wave function.
12. You have a pet named after a scientist.
13. You laugh at jokes about mathematicians.
14. The Humane society has you arrested because you actually performed the Schrodinger's Cat experiment.
15. You can translate English into Binary.
16. You can't remember what's behind the door in the engineering building which says "Exit".
17. You have to bring a jacket with you, in the middle of summer, because there's a wind-chill factor in the lab.
18. You are completely addicted to caffeine.
19. You avoid doing anything because you don't want to contribute to the eventual heat-death of the universe.
20. You consider ANY non-engineering course "easy".
21. When your professor asks you where your homework is, you claim to have accidentally determined its momentum so precisely, that according to Heisenberg it could be anywhere in the universe.
22. The "fun" center of your brain has deteriorated from lack of use.
23. You'll assume that a "horse" is a "sphere" in order to make the math easier.
24. The blinking 12:00 on someone's VCR draws you in like a tractor beam to fix it.
25. You bring a computer manual / technical journal as vacation reading.
26. The salesperson at Circuit City can't answer any of your questions.
27. You can't help eavesdropping in computer stores... and correcting the salesperson.
28. You're in line for the guillotine... it stops working properly... and you offer to fix it.
29. You go on the rides at Disneyland and sit backwards to see how they do the special effects.
30. You have any "Dilbert" comics displayed in your work area.
31. You have a habit of destroying things in order to see how they work.
32. You have never backed up your hard drive.
33. You haven't bought any new underwear or socks for yourself since you got married.
34. You spent more on your calculator than on your wedding ring.
35. You think that when people around you yawn, it's because they didn't get enough sleep.
36. You would rather get more dots per inch than miles per gallon
37. You've even calculated how much you make per second.
38. Your favorite James Bond character is "Q," the guy who makes the gadgets.
39. You understood more than five of these jokes.
40. You make a copy of this list, and post it on your door (or your home page!)

The Top 10 Things Engineering School didn't teach:

1. Dilbert is a documentary.
2. If you like junk food, caffeine and all-nighters, go into software.
3. Managers, not engineers, rule the world.
4. Overtime pay? What overtime pay?
5. Engineering is like having an 8 a.m. class and a late afternoon lab every day for the rest of your life.
6. Always try to fix the hardware with software.
7. Anything practical you learn will be obsolete before you use it, except the complex math, which you will never use.
8. Not everything works according to the specs in the databook.
9. Theory tells you how a circuit works, not why it does not work.
10. There are at least 10 types of capacitors.

Top 14 reasons to date an engineer:

1. The world DOES revolve around us....we pick the coordinate system.
   
2. "Lubrication, Friction and Wear" is actually a class.
   
3. We know it's not the length of the vector that counts, but how you apply the force.
   
4. We know how to deal with stress and strain.
   
5. Engineering couples have better moments.
   
6. Potential for smart children.
   
7. Free body diagrams.
   
8. We can wire your circuits.
   
9. We do it with more torque.
   
10. We know all about heat transfer.
    
11. We know how to decrease and increase friction.
    
12. We are always willing to experiment.
13. We are used to all nighters.
    
14. We are trained to do it right the first time.
    

drömska pasteller, pistiller, pastiller

Air France är mitt sällskap i efterdyningarna.

skinny love

I told you to be patient.

den här stan som gör mig så hög, den här stan kan få mig så låg.

Swallow av Craig Wylie

Tillbaka. Den tvåstängslade amaryllisen hade lagt sig plakat över skrivbordet och utsöndrat några suckar frödamm. Misär i det allmänna köket, igen. Suck. Dessbättre stannar jag inte länge till, snart GÖTGATAN och EGET KÖK. Woha, så glad!

En rosa högglansig parfymförpackning i papp från Viktor&Rolf slängd i en papperskorg försedd med Lidl-plastpåse. Kontrasterna.

Jag sover okynnigmässigt om eftermiddagarna, dricker Women’s Energy-te istället för kaffe. Inte lika detoxgenomtänkt som man skulle ha kunnat tro, moccabryggaren fick nämligen bokstavligen ett meltdown. Snurrpannan glömde fylla på vatten. Så det blev inget kaffe, istället frän lukt från smält plast och överhettad aluminium.

I fönstret lyser solen och du är nästan vaken.

Går och handlar, fyller på förråden. Framför mig står en kvinna i färd med att betala. Hon bär en stor, ljusgrå päls. Ur kragen sticker en fin sjal upp, ton-i-ton med ytterplagget, uppdragen något över huvudet. Stålgrå, stora glasögon. Hon har inte tillräckligt med pengar till matvarorna på bandet. Så hon plockar bort varor, krafsar fram småmynt och drar till slut 4 kronor och 50 öre på kortet. Kontrasterna. Jag vill le medlidsamt men hon möter aldrig blicken, klart generad.

Ikväll ska jag dela säng med två brudar och en man. Kontrasterna.

if i had a heart

Det skrivs om Karin Dreijers soloprojekt Fever Ray:

..på DazedDigital. (Därifrån är bilden snodd.)

en hand i himlen

De rosa skynkena fladdrar till och fem-sex halvnakna, frodiga kvinnor kikar oroligt ut efter den jäktade expediten. Det är rea i underklädesbutiken och alla vill att den jäktade ska känna och klämma, strama till och byta ut hos dem. Hon är kvick och professionell. För bara en liten stund sedan har kvinnorna varit påpälsade ute i minusgraderna. Här inne tillåter de att blotta sig under ett kort förtroligt förbund mellan dem och den jäktade, vackert på något vis.

Mittemellan observationer i tantbutikerna, The City-avsnitten och vännerna, monteras en handbollsstor guldkula på hjässan och stjärnkonfettiregnet för med sig framtidstro, goda aningar. Pirret, det infinner sig och dröjer kvar…

Håller fortfarande till på underbara rehab som bjuder på: Obegränsade mängder yogiteer, vinterpromenader, hårvård, ekochips, Steinbrenner&Nyberg-bröd till eftermiddagsfikat vid köksbordet, turer till Saluhallen, lyxiga crèmer, trådlöst nät, tvättade kläder, surprisegåvor, trerättersmiddagar med vin, högljudda diskussioner och avsaknad av ansvar.

Mycket trevligt men det ska ändå bli fint att snart dra tillbaka.

resumé: två-noll-noll-åtta

Av Chelsea Maruskin

Jag tror bestämt att året började långsamt i ljusa lägenheten på Kastellgatan. Sen for jag strax därpå till Åre med studiekamraterna, där nya bekantskaper stiftades och andra omformades. Saker uppdagades senare i paljetter och schackpjäser och jag gick vilse i för höga klackar.

Våren var fluffig, i alla fall så som jag minns den. Jag minns grillkvällar och svarta sandaler och glass på borggården. Jag minns hur något började spira och dess utveckling. Jag minns inte så mycket av de numeriska metoderna.

Så tog systern studenten och sommaren rusade fort. Sommaren var lycklig, jag var nöjd med vad jag åstadkommit och det blev de hemvändandes tid. Recap med vänner och familj i fina Gbg. Jag drömde om det stundande samtidigt som jag vek kartonger och blev oljefärgad av de stånkande maskinerna på sommarjobbet. Tjörn. Malö. Falkenberg. Heberg. Blekinge. Öland. Saltholmen. Amundön. Älskade Arsenalsgatan. Way Out West. Paris. Stockholm.

Den frasiga hösten kändes kort men intensivt brandgul. Vi tog en trip till Schweiz och resan fortlöpte inom mig och följde oktober igenom. Det var en konstig tid. Löven föll, snön kom och försvann. Jag åkte till Göteborg och tillbaks, jag begav mig till fina S och Linköping, jag började känna att Stockholm blev hemma. Resterande var helvetiskt hektiskt med diff, mek, dop och hållf i en enda röra. Man genomlevde. Man lever. Man undrar vad 2009 håller…

womanizer...

ruffles!

Bild från The Real Art Co.

Studiekoma i mörka veckor. Det är så dubbelt med tentaplugg, på ett sätt supermysigt, på ett annat supersegt. En heldag hos Lina bjöd liksom både på typtalsinlärning och på discodans. Skriver sedan två svåra skrivningar, båda med oklart utfall. Tentamensvakterna verkar alla vara plockade direkt från ålderdomshemmet, som något slags samhällstjänstmässigt samarbete mellan äldreomsorgen och KTH. De krumma tanterna och farbröderna är oftast rara. När klockan närmade sig 19, Hållftentan led mot sitt slut och nästan ingen hade lämnat in, frågade en av dem varför alla dröjde så, varpå en annan berättade att hon hört att detta är en mycket speciell tenta. Horrorstatistiken att endast 20 % av förstagångstentander klarar den känns skön i maggropen.

Sen blir det vin och Acneklänning för att fortsätta med pizza och bubbel hos Isabell. Bord bärs ut så vi får plats med hysterisk dans, trots det lyckas jag stå för kraset på kalaset. Vidare mot arkitektfesten och Vackra Mannen är där och han har ett namn! Vi pratar Fleet Foxes, Glasvegas och hajp, sen säger han att han sett mig på skolan och att vi nu måste börja hälsa. (Whoa!) Jag hittar honom, såklart, på nätet och han är ju hur het som helst, modellish. Delish! Avslutar sista Stockholmsnatten för det här året med efterfest hos Per och hinner kolla in Jennys petita penthouse där jag får en liten gåva.

Tar en långsam första jullovsdag med SNL och espressokaffe. Svaret om det hägrande bokbålet lägger grunden för Project of 2009. Ikväll bär det av till GBG!

vinkelaccelerationer får ge vika för andra attraktioner

Tenta imorgon, sätter stämningen med det här.

talk about size zero

Foto från Jak & Jil

En tripp till nätbaserade lala-land.

Annars: Mor+syster på födelsedagsbesök. Fick finfint volangrysch! Indiskt och tosca till Nobel med I och M'n'M. Lockarna och bokbålet, maracas! Invit? Stängerna och balkarna, tröghetsmomenten och kryssprodukterna. Luciafika och glöggmys...

(Jag är superless på tentaplugget, längtar fantastiskt mycket till julledigheterna.)

One day we're gonna live in Paris, I promise, I'm on it. When I'm bringing in the money, I promise, I'm on it...

Hur underskön är hon inte?

Åh, så mycket roligt har hänt på sistone. Vår weekend i Linköping var fantastisk. Nattfjärilar, salta katter och boogie down… You know I wanna check out your components!

Så lär man sig gruppdynamikens ups and downs, superprettoeftertänksamt: VAD LÄRORIKT DET ÄR ATT ARBETA I NYA GRUPPKONSTELLATIONER!

Vidareobsessar om den där samtidigt som jag upptäcker en spanbubblare med flörtiga anekdoter, svarta lockar och Acneplagg. Mässvärdar med de roliga killarna i dopexpogruppen och kalasar ut stressen med en aubergine i håret. Fortsätter kulspetspennans framfart på underarmar. Blir surprisekysst av fel snubbe. Presterar. Stökar ner. Reder upp.

I promise, I'm on it.

breathe

Försöker andas då allt handlar om det här just nu. Mek och Hållf läggs åt sidan. Imorgon bär det av till Linköping!

about you now

tupera upp din virvel. virvla in dig i en tupé.

Försökte mig på nittiotalsfriss, med puffig snedlugg och så. Det gick sådär.

Idag har jag mest varit rugguggla.

Ruggugglan har skrivit rapport och harvat ett slag i Photoshop hela dagen.

it's cool, you're touching my hand

MGMT var såklart fantastiska. Det blev en kul kväll med backstagekupp och dans. Alltid fantastiskt med dans.

Så vaknar man till vinterlandet, som insnöad. Tittar på nya 90210, halvokej underhållning. Halvokej. Senare vågar jag sticka ut näsan i kylan och blir supersugen på skidsemester.

Annars är det ju mycket snack om Glasvegas nu, jag tyckte detta var lite roligt.

Efter att ha ätit söndagsfrukost i sängen, ska jag snart bege mig. Galleri, NK:s julskyltning, fika och studier. Borde förstås städa innan..

you're my candy cane

Mer amerikanskt godis: Let's do the Tootsie Roll!



Annars rappar man ihop projekt och man gör det bra. Gruppmedlemmar imponerar och jag skäms över min initiala misstro.

taste the rainbow.

Jag kom över en reklamaffisch från Skittles i en bildgooglesession (inte så tidsslukande som det låter). Så fin! Vi köpte ofta Skittles och formfranskamackor med orangea plastfyrkanter som kallades ost vid det amerikanska grannkvarterets poolområde -poolmackor-. Minns hur handflatan blev prickig av de färgstarka pastillerna när man hällt upp ett gäng, små utflutna gröna, röda, lila, orangea och gula fläckar. De lila var inte så goda och blev alltid kvar till sist, den syntetiska vindruvesmaken gör sig liksom inte. Det var fluffiga dagar, nu tillbaka till hållfinlämningen.

you’re lying when you sing along

Jag äter mustig rotfruktsoppa i det lilla köket vid Fridhemsplan. Jag möter upp nya klasskamrater på ett billigt ölhak och slås av faktumet att jag har blivit gammal. Jag målar purpurlila Chanelnagellack med det mörka träet, vilket mestadels av inredningen är utgjord av, som stöd. Jag går inte på den där festen. Jag har trevligt men känner mig malplacerad. Jag träffar I för latte och mandelskorpor innan M sluter upp och vi besöker den vidunderliga utställningen på Magasin 3. Jag köper renskav, tvättmedel och pistagenötter i finbutiken och önskar mig boende i det området. Jag går hem till knarkarkvarten och äter härlig söndagsmat i sängen. Jag lyssnar på Okkervil River och tänker på personen som tipsade om dem.
Jag skriver ruskigt mycket i presens.

Bild: Peter Lippmann

duktighetsfällan

Stimulerande morgonsamtal med mamma om relationer och mänskliga beteenden. Om de olika faktorerna som spelar in, kraven, den låga självkänslan, bekräftelsejakten. Om gruppdynamik, vänskaper och förhållanden. Om samhälliga normer, stress och press. (Bör man kanske läsa boken ovan?) Jag sträckte lakan nästan lika nogsamt som gammelmormor Märta-Johanna brukade göra imorse, men disken står orörd. Glädjas åt det lilla!
Hett espressokaffe med en skvätt mjölk innan jag drar in till stan för museum och fika.

reflektion i novembermörkret

Oj då?

PLASTIC FANTASTIC!

Åh, Håkan visar upp sitt Gbg i Dom kallar oss artister och hemlängtan snörper åt än hårdare. Så kommer jag på det. Jag kan ju faktiskt ta tåget hem i helgen, jag behöver nog det. Jag förlorar kappbjudningen på nätet och köper en onumrerad biljett till INTE-citytåget och far på långsam 6,5-timmarsturné genom ett stundtals snöbeklätt Sverige.

Det var fint att vara hemma ett slag, reboot. Jag har, liksom mobilvraket, haft lite tipsy mjukvaruproblem på sistone, vilka förhoppningsvis är återställda nu.

Nyss pratade de om prestationsprinsessor i Studio Belinda och jag tänker inte bli sån, även om det finns tendenser. Istället tar jag ytterligare en stor kopp te, slår över till Kobra och låter saker vänta till morgondagen.

Hey, I’m Sof, and I’m an addict.

Jag har numera en mobilkyrkogård i byrålådan och hankar mig fram på pappas gamla vrak till handdator med mjukvaruprobs. Det har kommit att uppstå en slags hatkärlek till denna pryl som allt som oftast krånglar. Ett förinstallerat tetrisliknade spel har fått mig att helt uppslukas. Spelet är inte speciellt roligt, utmanande eller stimulerande, men ändå är jag fast. Sjukt.

antiklimax

Det här med prestationer alltså, märkligt ändå, hur upplägget kan appliceras på de flesta genrer. Timslånga övningspass, en uppladdning för den korta leverering som ska optimeras. Så fokus-fokus-fokus och total urladdning. På- och avknapp, likt en Heavisidefunktion, ursäkta min nördighet.

Så tentafestade klassen och det var roligt och sjukt befriande. Hela helgen har sedan förlöpt i trans, välbehövligt sådant. Såg ett litet klipp från när de där tvillingarna var hos Oprah och kom ihåg hur jag läste ”The Adventures of Mary-Kate and Ashley” i tioårsåldern och fann nog någon sorts identifiering med dem. Varje bok baserades på ett fall som tvillingparet skulle lösa och kom också ut som film, man förstår hur pengarna har kammats in: merch, merch, merch. Knäppt att vi är födda samma år, man får lite lätt prestationsångest. (Jag hör Fabulous life of-rösten vråla ut detta om flickornas klockor: ”A vintage Rolex doesn't cost the amount of an ordinary Rolex, not even twice as much –but three times the cost.” …och skärmen fylls av förgyllda dollartecken.) En annan dimension av prestation, men jag kan inte hjälpa att man inte blev castad som 6 månaders-kiddo.

paljetter!

hola hola hola, oatmeal and granola

i min morgonstund

Kaoset iordningställt. Nu frukost och senare studier.

blue

Fastkilad i något slags kokong, en puppa av orkeslöshet. Vakuumet förlamar och jag gör ursäkter för mitt beteende med fantasifulla versioner av verkligheten. ”Jag köper två blåbärsmuffins i närbutiken i den klara hösteftermiddagen, för nu ska jag hem och bjuda på fika.” Verkligheten är kaotisk och istället för att ta tag i oredan och röja, så lägger jag mig med datorn i knäet i sängen och äter blåbärsmuffins. Själv.

Jag tackar nej till roligheter och försöker lyssna till min kropp. Vet inte om jag hör rätt?

time to pretend?

(Mycket MGMT nu…)

Sitter i KTHs lokaler till f-ing kvällen varje dag! Men det ger också utdelning, vilket förstås känns bra. Hur mycket orkar man försaka, vad är värt, vägra släppa verklighetsanknytningen, vägra bli insnöad, våga bli insnöad… Allt det där och lite till snurrar i mitt huvud när jag med raska steg traskar hem i mina fina snörskor genom frasiga höstlöv i intensivt brandgula toner. Nu är istället löven uppluckrade av regn och färgerna har flutit ut till bruna nyanser, men tankarna rusar vidare. Förfall och kaos, sömnlöshet och brist på fokus, sumpad mobil och ytterligare oro… Jag låter de tankarna rinna av mig, jag förlorar mig handlöst.

Hinner med att se Vicky Cristina Barcelona och pauserar allt. Så gött det är att gå på bio en mörk oktoberonsdag! Vilken fantastisk film sen och vilket härligt sällskap.

Väl tillbaka så biter jag mig i tungan flera gånger om, får inte ta över, måste låta alla få sköta sitt. Är jag så mycket av en ledare, att jag inte kan låta bli? När projektledaren inte sköter sitt jobb, inte steps up, varför ska jag då ångvälta fram och styra och ställa? Mån om att leverera, att prestera -jo de orden finns än kvar- men man behöver ju inte domdera! Blir också röd-om-öronen-upprörd när det uppdagas kollektiv kritik gentemot designkursledaren, hur kan man avfärda Konstfackfolkets föreläsningar som ”flum”?! När äntligen designelementet i utbildningen tas på allvar, önskar kursarna mer teknisk konstruktion? Läs maskinteknik då, slynglar!

mörkerseende

Jag förbannar mina stängda läppar. Jag känner hur luften går ur mig, kanske är det ett dött lopp? Samtidigt eskalerar skolarbetet och kommer jag klara allt?

Måste andas, måste in i stadsbruset. Så jag strövar runt på PUB och känner på materialen, lapar i mig lyxen för att sedan köpa rosa blommor -rosor och orkidéer- på Hötorget. Dövar ångesten. När pappa peppar på andra sidan luren och jag förgäves kan välja pumptvål börjar klumpen i halsen växa. Alla dessa trösklar! Snart snubblar jag.

Illustration: Nina Hemmingsson

åh gud det gör så ont att nåt så nära kan va så långt bort

Schweiz alltså. Sovloftet, det kreativa kaoset med noter överallt, balkongen, husen, bergen, lunken, dockstäderna, leksakspengarna, vinet, Basel, Bern, Zürich, Winterthur.

Något spökar i mitt huvud och utmålar osanningar som gör det svårt att socialisera. Jag är inte mig själv den här resan, eller är jag det?

Jag kanske är mig själv när jag dricker flasköl på en fräsch balkong i det gamla industriområdet, när jag lyssnar till Nôze och Fred Falke i Bern. Kanske också när jag far med i en snabb bil i natten? Att det förbannade ska kulminera och sippra ut, utan kontroll, det är inte min mening. Tårar på en hemmafest i Zürich med det påstådda it-crowdet och Ladina Moser sitter bredvid, sofistikerad. Jag har mascara under ögonen och lite vitvinsspritzers på de stentvättade jeansen, osofistikerad.

Vi hånskrattar åt läskiga mannen med kontakterna och de svenska märkena, vilka han rabblar vant, som vore jag en stilreporter: Byxor från Blank, skjorta från J. Lindeberg, kappan där borta, också Lindeberg. Jag inflikar något om collegetröjor med JL-logga och han replikerar kvickt med en ny kavalkad ”indiemärken”: Julian Red, Whyred, Acne…för ”visst är Lindeberg lite mainstream”. Så går han loss på svenska band och han är som ett klistrigt plåster. TTA? ”Hååååliday! –De har frågat mig om en remix.” Tjena. Vi springer från klubben och in i närmsta spårvagn, duckar för den nu cyklande Viceskribenten.

På flygbussen släpper vemodet och plötsligt är jag märkbart lättare till sinnet, så till den grad att J kommenterar min attitydförändring. Knepigt det här med perspektiv. Ändå kommer jag tillbaka till verkligheten, tillbaka till Fourierserier och stångbärverk plus seglivade demoner. Mina fingrar knappar in ett sms och även om svaret är artigt nekande, gjorde jag det. Jag går sen själv på Pecha Kucha Night och inspireras, nöjd och stolt över vad jag åstadkommer. Petit à petit.

dive in!

Klarvaken och nervös vid fyra, nästa gång medvetandet återkom, var klockan tjugo i nio. Klockan nio sharp, utan akademisk kvart-lallande, skulle kontrollskrivning med Laplace-transformationer skrivas. Brillor, trikåklänning och över-åkern-språngmarsch, tunnelbana. Svettig och uppjagad, fem minuter sen kom jag till salen och gjorde tappra försök att omskriva ekvationerna.

Mycket snack om prioriteringar just nu, vi vägrar pausera livet, samma mantra on repeat. Middagar, festligheter och nalkande Zürichtrip, sånt gör gott. Harder, Better, Faster, Stronger!

Foto: Norman Parkinson

hjärtat sätter stopp

Jag köpte liljor i den kalla septembereftermiddagen, gjorde mig fin och gick på middagsbjudning.
Vilken middag sen, tre rätter och påfyllda glas med vitt, rött, mousserande, avec… Rådjurssadel och härligt samtal med kreativa människor fram till småtimmarna. Att komma hem kvart i fem medför svag söndag och än motigare KS-plugg, men det är så värt.

Paus med LLC-klipp, dialekten!

what do you want to do?

Som en förbannelse. Sitter långt bak och betraktar. Lurpassar, lurking. Detta borderlineland funkar fan inte, men att välja väg är än svårare. Det ena slår ut det andra och resulterar i något slags apati. Alltjämt snurrar KTH-karusellen igång och det verkar finnas oändligt många stänger att räkna på. Stånga eller stänga?

måndagstrött.

vad jag bryr mig om nu

Fantastiska föreläsare, 7 tunga tegelstenar, höst eller kanske snarare något sensommartillstånd. Regn. Fastän bara en vecka har gått, känns det som om jag varit här så länge, som om jag aldrig for. Jag köper ingenting på den utplockade Acneutförsäljningen, men väl en svart ullkappa med mycket volym från stora kedjan. Jenny säger att den är dramatisk, varpå jag tar några teatraliska steg över butiksgolvet som leder till ett smittande skrattanfall halva butiken stämmer in i. Uppför man sig inte så i Stockholm?

Återseendet är svårare än trott. Ibland verkar det som om jag gillar självplågandet, jag förstår det inte. Trodde att allt var avslutat, så vaknar jag från den bästa av drömmar och kan inte skilja på vad som är på riktigt och inte.
Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen. Eftersom jag redan har monsterkonsumerat amerikansk nedladdad tv, ska jag se om differentialekvationerna hjälper.

att hålla sin systers hand och sjunga håkanlåtar genom paris gator

Man vänjer sig. Man värjer sig.
Slits mellan rollerna. Gbg/Sthlm/Gbg. Tragglar igenom Franska Vogue. Paris, Paris och familjen.
Sensommaren rullar förbi och det är skolstart, höst, nya pennor och rena block. Halva livet nedpackat i väskor som jag får baxa från ett hem till ett annat. Jag baxar, jag baxnar.
Människorna alltså, no words. Livet är så annorlunda, man måste välja –men hur? Välja utan att kvälja. Je suis perdue.

Bild: Cometti

Trembled Blossoms

gårdagen alltså.