lösryckt

Jag stirrar in i fotot i do-it-yourself-kalendern från Granit som mamma skickade upp. Det är utskrivet på vanligt papper och inte av särskilt bra kvalitet. Det föreställer borgen. Intensivt spejar jag in i fönsterna på femte våningen och tycker mig nästan se någon därinne, tills näsan tar emot och jag undrar vad jag håller på med.

Häromdagen köpte jag tyska brustabletter till toaletten. Alltid är det så planlöst när jag handlar, listorna glöms bort och varor plockas från hyllor impulsmässigt. Plopp! Det brusade rosa i en halvtimma, sen skulle man spola och visst känns det fräscht. Jag är som en amerikansk hemmafru, Martha släng dig i väggen. När så vårsolen strömmade in genom fönsterna idag och lyste upp det yrande dammet, fortsatte jag i samma takter. Tvätt, städ, disk och fix, fantastiskt skönt. Pilade sen ut med solglas minus vantar och tjock jacka och fick förbanna mig själv för min egen dumhet. Än är vårvärmen inte här.

Små tuber intensivt vårdande handkräm i rött silkespapper, modemagasin, ett silverhjärta, torkade aprikoser och chokladpraliner till nybryggt kaffe värmer så länge. Dagarna till tentan kryper närmre och jag låter Theo Jansens vidunderliga mekaniska skapelser inspirera.

interrupted

Oväntat besök kan faktiskt bli lika trevligt som i den där kaffereklamen. En liten dam kommer upp från Zürich för att sova i min säng, då hennes ursprungliga besöksanledning krasat. En orsak att stänga böckerna lite för ofta mottages varmt och vi går på stan, dricker vin och skrattar.
Så åker hon vidare och jag städar undan oredan. Lördagsfrukost med flickorna och så Liljevalchs följt av soppa hos Helin & Voltaire. Roligt mess bjuder på Landetfest och det är värt att få skrubbsår när man blir kallad världens bästa minglare.

I'm good, I'm gone

Idag kom våren tillbaka och det vita smälte bort. En helg med häng hos Ida och högljudda politiska diskussioner uppblandat med lågmält skvaller över te när alla cylinderkoordinater, tidsderivator och vektorer blir för många. Täta prick hit och s prick-prick dit. Så sitter vi i den mörka måndagsmorgonen, båda iklädda vita luftiga nattlinnen (jag vill ha ett sådant!) och försöker nöta in formlerna och härledningarna. Ett par timmar senare är kontrollskrivningen över och det kan ha gått hur som helst, men det hade varit ack så skönt att ha skrapat ihop tillräckligt med poäng för att slippa en del på tentan.

Vardagssnack med hela familjen på högtalartelefonen, nästan som om man vore hemma på Arsenalen. Dämpat samtal med orkeslösa, tröstlösa farfar som även han tycker att jag måste utforska Stockholm mer. Becca undrar varför jag inte clubbar mer, jag önskar jag kunde. Maria, Ida och jag lovar varandra dyrt en vår med mindre KTH, mer utgång och fler kulturella evenemang.

Tidig hemgång och stor posthög idag med mer än skuldbesked, räkningar och kontrolluppgifter… En fin, bortglömd, e-bayinförskaffad sidensjal; en burk cykelolja och te med karameller. Varm veckostart.

pow.

Bild: Ryan Michael Kelly

Dunkel i vårljuset. Snuva och halsont och svaghet gör det legitimt att ligga i fleece under duntäcket hela dagen lång fastän flera sidor kurslitteratur skulle plöjas. Echinaceabrus, KanJang, Spirulinajuice, Blåbärssmoothie (antioxidanter!) och citrusfrukter, så börjar kroppen sakteligen fungera igen. Solen lockar till långpromenad och fika på Nybrogatan, ett paljettfynd balsamerar. Det är randiga Alpinashades och Kawasakisneaks. Det är det eviga livspusslet. Det är forna dagar, framtida dagar. Det är filmkväll med Ben&Jerry's och ett tredje hjul. Det är lång diskussion in på småtimmarna. Det är mysteriet män. Det är återkommande blickar. Det är tvivel. Det är förkläde. Det är förväntan.

Vad är det?

life in a crossword puzzle

Kryptiska är hintarna, är tecknen på tavlan, är messen jag får och de jag inte får. Shoppingterapi är den bästa sorten. Nu käk och plugg hos Idaho.

I fly like paper, get high like planes

Vita fjäll och rosiga kinder. After-ski-öl och bastubad. Freeriderfilmer och skogsäventyr. Nedfarterna attackeras och jag känner att jag åker bättre än någonsin, så fantastiskt kul! Nätterna blir långa och blöta, sömnen bortses. Suget efter att göra en alpsäsong ökar.

Genomträngande blickar inramade av mörka lockar och höga kindben, vad betyder de? Något viskas i mitt öra som jag bygger en dröm på.

På bussen hem stirrar jag ut i mörk skog och funderar över livets vändningar, vemodet kryper på. Väl hemma ser jag konserten med Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström på svt.se och det är så fint romantiskt att jag inspireras att göra dumdristiga saker.

Tillbaka i verkligheten. I den regnar det på tvären och tvättider bokas och skolan börjar på måndag.

the art of packing

life will smile for you

Det var sol idag, åtminstone för ett slag. Snögubben som någon byggt i skogsbacken utanför mitt fönster kämpade mot plusgraderna. Jag skulle gå upp tidigt, jag skulle vara duktig, även jag kämpa. Jag strövade runt bland Plantagens utreade grönväxter tillsammans med pensionärerna och de mammalediga med barnvagnar.

Tändstickor och apelsiner. I ett hörnrum överkonsumeras värmeljus och ett musikbibliotek vidgas. Lättjan tar överhand och jag förbannar den lite, försvarar den lite.

Far skriver ordvitsiga mail och bifogar lägenhetsskisser. Han är inte pinsam längre, jag skrattar ljudligt. Har teknologandan krupit under mitt skinn? Mekanikböckerna förblir oöppnade, hånfullt ligger de bredvid min dator. Ännu verkar teknologparasiten inte kommit längre än hornlagret.

Det var sol idag. Våren kan komma nu.

Foto: Jason Frank Rothenberg

"Inside my present so...so much past"

Leslie Feist sjunger att hon är ledsen, jag tänder doftljus, betraktar stolt mina verk, stryker på lager av kakaobodybutter och dricker Rooiboste. Vemodet rinner nedför ryggraden och lämnar mig. Den något frenetiska aktivitet som föräldrarna inledde har resulterat i ett riktigt trivsamt bo, små standardförhöjningar att glädjas över när man drömmer om loftlösningar och takåsvyer.

Saker och människor finns kvar, man får lov att ha dem på avstånd ett slag bara. De lämnas i lådor på en vind, i minnet, i en jungfrukammare eller i en telefon och förhoppningsvis undviker de fuktskador tills nästa gång de återses.

Ifyllda blanketter och framplockade anteckningar, mycket kli-pirr-ilar nystart nu. Annars snappade jag upp följande ord under mina fyra minuter korta tid i det allmänna utrymmet: Swedish Visa, The Embassy, money, business in Mexico, cocaine dealer. På riktigt?

twothousandfuckin’eight

Så tillryggaläggs ytterligare ett år. Jag hade föraningar om att 2007 skulle hålla mycket gott och visst blev det hyggliga 365 dagar, vissa bättre andra sämre.

Jag minns göteborgsvåren på Humanisten och Magasinsgatan. De timmar som spenderades på diverse ströjobb verkar ha förträngts. Försommaren var Saltholmen, Garden Party, Mr. JT och stora förfester med alla fina vänner på Arsenalsgatan. Sommaren var Nice. Den var balkong, ”coca light -coca normaaal”, lata stranddagar, åtskilliga timmar på internetkaféer, felsteg, rosévin och eftertanke. Hösten var omvälvande i en ny stad, med ett nytt liv och nyfunna vänner. Jag skulle stå på egna ben och hade en femårig utbildning vid fötterna. Man klarar mer än vad man tror.

Helgerna har tillbringats nära alla kära och med de vackra, fabulösa människor som ingår i livet här. Det är som det alltid varit och vi har så fantastiskt roligt. Avstampet för 2008 med rysk afton, masker, asiatiska sedlar, pälsar, blinier och champagne kunde inte ha gjorts bättre. Snart ska jag åter lämna och det smärtar att inte få ha dem så här nära jämt. Jag vet inte var hemma ligger längre.

ordning och oreda...standard.

I en stril ström kommer universitetskoftor, blanka glasögonskalmar, läderväskor, polerade kindknotor, voluminösa parkaser. De är medvetna, preppysnygga studenter som kommer emot mig i den motsatta tunnelbanerulltrappan. De och jag går skilda vägar. Jag sällar mig istället till de ergonomiska Everestryggsäckarna.

I möte med den nya professorn i Industriell design gör sig framtiden påmind, som så ofta. Programmet ska omformateras med hennes guidning. Det kan nog bli bra, det måste bli bra. Becca säger att detta är mina stockholmsår och jag försöker göra det bästa av dem. (Även om det ibland innebär att fylla svarta Bridge-portföljen med en lunta matteanteckningar och sitta i Q-huset en hel söndag.)

Ida och jag käkar grekiskt och pratar relationer. Över kaffet ser jag mig själv utifrån som något slags brådmogen kärringskarikatyr med skräckblandad förtjusning.

I knarkarkvarten ritar jag julkort och poppar piller, men får lov att sluta upp när jag klarat av släkten och några till. Massproduktion saboterar kreativitet. Funderar om det är tråkigt med elektroniska julhälsningar, kanske man kan mörka det under en påstådd miljömedvetenhetsparoll?

Is your bed made? Is your sweater on?

Att leda en, inte alltid så medgörlig, projektgrupp om sju personer tar på krafterna har jag fått erfara. Människor som åtar sig uppdrag utan att utföra dem medför komplikationer och resulterar i dygnet runt-aktivitet fram till utställningen. Visst är det lärorikt att arbeta med personer som inte har samma perspektiv eller principer som en själv, men det är rejält slitsamt också. När man är noga med att prestera bra och den personliga definitionen av bra ligger på en högre ribba än andras, nalkas ofrånkomligt extraarbete. Resterande delen av veckan har gått som på tomgång, fastän roliga saker har hänt däremellan. Ett år äldre och något uns visare? Det senaste året har bjudit på med- och motgångar och flera omställningar. Kom att tänka på förändringar och hur fort man anpassar sig. Var det rätt att flytta? Man har vunnit mycket, nya vänner och en annan självständighet, men vad offrar man? Mamma packar ner mina saker från jungfrukammaren i lådor, hon säger att jag ska ta itu med dem i julhelgen. Jag har to-dos i mängder, allt får lov att pauseras, jag hinner ju knappt med mig själv. I natten klickar jag hem Edie Sedgwickliknande örhängen och åttiotalsshades. Elins print ”My future’s so bright, I have to wear shades” flashar förbi, och nej, så är det inte riktigt.
Efter tentan om två veckor, tar jag tåget hem. I heart Gbg.

clamour for glamour

Jag ser Sienna Miller som en hyperaktiv, skandalomsusad b-skådis i Interview, en fantastisk våning ger spelrum för ömsom förförelse ömsom förstörelse… Jag ser Linda Riss i Crazy Love med päls och enorma guldsmycken. Bakom hennes mörka glas är ögonen sönderfrätta och på den underbart släpiga Bronxdialekten berättar hon om sitt säregna liv, kärlek eller galenskap eller lika delar vardera?

Min dekadenta tillvaro ter sig aldrig lika glamourös som den porträtterade varianten. Jag dricker vin i måndagsnatten och dövar måsten, parallellströsurfar med vänner på andra sidan luren, blundar för kaoset som är mitt bo. Funderar på att skapa ett fenomen, en air av mystik kring mig. Kanske börja gå med solglasögon och överdådiga smycken alltjämt, ställa till med fler skandaler eller lägga till en utpräglad dialekt av mindre klämkäck karaktär än den nuvarande göteborgska?

vampire weekend

Oberättigat gnäll från en bortskämd: Hatar vår ghettotvättstuga. Sjutton minuter sen till min tid och i mina förbokade maskiner tumlar redan någon annans prylar?! Den finstilta regeln att det tydligen är fritt fram för andra att ockupera en maskin som inte brukas inom femton minuter från utsatt tid har tillämpats, wtf?! Får lov att skyffla in tygstyckena i den bokningsfria centrifugen och så låter tvättidsklåparen (om än pliktskyldigt) mig ta torkskåpet, i vilket jag hänger upp en del av byltet. Strokes ger klen hjälp i örat men jag är mest förbannad, försöker tänka att det är värt mödan, hell no: Ghettotorkskåpet fungerar ju inte! Inget är torrt efter att timern tickat klart och jag har två stora kassar blöt tvätt vid min bokhylla, vilka läggs till övriga irritationsmoment som gör min torsdag mörk. Håglös slår jag en signal till föräldrarna och får boost. Pappa vurmar för sin återfunna Statics and Dynamics som ska budas upp, "den är fantastisk och slår ut alla andra mekanikböcker". Syster har olovligt sovit över i ett klassrum på skolan med egentillverkad toalett och förtjusningen att tänja på reglerna. Mamma går på föreläsning och säger att det är okej att inte ha hushållet under kontroll.

Mina mjuka handflator lär snart ha djupa valkar om jag inte slutar storhandla på Lidl i rusningstrafiken. I en proppfull tunnelbanevagn alternerar jag bärarm av de tre matkassarna och två systemetpåsarna mellan stationerna. Beastie Boys dånar och jag plirar ut i tomma intet, men visst överlever man det med.

Produktbeskrivningen till projektkatalogen ska till tryck, tekniken strular och jag ändrar frenetiskt i texten. The bitch is back in black and she does give a damn about an Oxford comma.

Göteborg gör sig påmint i diverse former och staden väcker blandade känslor. Människorna jag saknar lever andra liv, men jag får ta del av deras vardag i småbitar via text och tal.

Min helg är vin med lösgodis, långpromenad på Djurgården, tvätt-fix, fest i gaqueanda, rapportskrivning, presentationsförberedelser, festivalfilmer, vampyrer, huvudbry och längtan.

running legs

Fisksoppa på Eriks Bakficka, frukostfrallor och kaffe vid Idas köksfönster, gulaschsoppa på Blåbär, ny trikåklänning och ett armband får substituera andra begär. Sedan försöker jag fokusera på jämviktsekvationerna men finner allt annat än balans.

Jag lyssnar på Sambassadeurs Final Say på repeat och tecknar ett fantasimotiv på vykortet till farfar. Skogen ligger becksvart utanför mitt hörnfönster. Elementvärmen blandas med en annan värmestrålning som sipprar ut genom revben och maggrop. Jag har inte sovit på länge och kroppen är trasig. Morgondagens kontrollskrivning i mekanik motas bort och jag undrar ibland vad jag sysslar med. Istället balsamerar jag mig i Eight Hour-crème, Body Butter, Exuviances nattcrème och Idominsalva. Jag tar jättenattljusolja på kapslar, extra starka zinktabletter och multivitamin. Jag är något indoktrinerad av häslokostens och hudterapeuternas råd och rön.

Efter morgondagens pärs hägrar två festivalfilmer, ser framemot det…

upphängd på en glatt led vid B, friktionen kan bortses

Kryddiga Kung Oscar-pepparkakor mals ned mellan käkarna, jag lurar mig att det hjälper studietekniken. Mekanikböckerna och en överstrykningspenna av cerise kulör ligger invid sängen. Mekanikstudier ger träning i logiskt tänkande och effektiv, koncis kommunikation står att läsa i kursbokens förord. Jag känner främst frustration över att ha låtit eftermiddag och kväll flyta ut i okonstruktivitet.

Jag får se ett youtubeklipp på någon från en annan tid som deltar i National American Miss och undrar hur mitt liv hade sett ut om jag bott kvar.

De klara vinterdagarnas bleka ljus ger positiv energi och mor pratar feng shui och jag väljer glädjen.

MacLaurin, McQueen, McDonald's...

Livet rullar på i lappskrivningar, lunchlådor, vridande moment, stora snöflingor, ömma axlar, projektmöten, kafferaster och allt vittrar liksom skalmodellernas grönskum bort. Dagarna flagar av sig till veckor och jag saknar som vanligt medvetande om vad som försiggår. Låter allt fortgå. Går fort. Vad framgår?

Ida och jag tar en långpromenad på Gärdet och skrattar bort pluggsessionen som var tänkt att följa. Umgänget är självklart och fint, men ibland är man ensam i den här stan. Telefonsamtalen blir länken till vännerna som man önskar sig nära. Jag fyller på mitt refillkort åter igen och tänker att det är en investering. Investering.. Lägg till framförhållning, tidsuppfattning, mål och andra ord i den genren, de är saker som fattas mig. Någon pratar om giftermålsplaner, Chad och AK-5or, en annan om Anna Järvinen och Apple, en tredje om börsen och lägenheter. Jag lyssnar, men är på något vis detached. På alla plan. Det finns mycket man bör hålla sig à jour med istället för att implicitderivera.

won't back down

Ett kvävande begär av bekräftelse av den egna personen tynger, jag klarar inte ytterligare ett nederlag. Jag kapitulerar och luftbubblan spricker, game over. Man träffar någon som man tror kan vilja hålla om en när det blåser hårt. Istället virvlar man med i tornadon ensam, famlande. Försöker konstruktivt samla papper och häfta, fixa, markera med svart märkpenna, hänga upp anslagstavla... Lite okej.

Och det är faktiskt fint liv nu. Jag inser att jag nog inte orkat med det här utan klipporna Maria och Ida, kravlöst häng i en annars ganska kravfylld tillvaro.

we're not getting older

Översköljd av varma strålar, det känns fint. Låter mig värmas, låter tankarna skena, låter saker falla. Säger fel, säger rätt. Bristerna ger charmen? Hur länge kan man få spela det kortet? Man tar buss åt fel håll och får trippa med fötterna vid en hållplats i ingenstans för att hålla värmen. Skon är trasig och sinnet lågt, men på andra sidan telefonen finns läkande ord som känns nära även om de är långt borta. Jag är inte together, någonstans, jag är miljontals smådelar. Jag tappar ut min medhavda laxlunch över någons väska, jag är en bitchig projektledare, men höstsolen förlåter och något gror. Dagarna strilar förbi utan mitt medvetande. Hur skiljer man på illusionen och verkligheten, när tar önskan överhand?

sweet one, sweet one under the sun

Ordning i oredan. Ett rent bo, en promenad i den klara höstsolen, ett storkok med film, en trave brev, en efterlängtad tidning, ett stipendium, ett mess... Små guldkorn i vardagen.

CHAOS.

Någonstans är jag förlorad. Jag är kaoset. Kaoset tar överhanden. Alltid på språng, alltid för sen, aldrig strukturerad. De primära byggstenarna vittrar sönder till bekymmerslös konfetti och det enda jag förmår är att försöka lura mitt kaos att jag visst har kontroll. Jag sätter på de nya, svarta ankelbootsen till långa kappan, ilar förbi och ser mig själv utifrån som en något jäktad men ändå balanserad student. Egentligen är ingenting under kontroll, saker rinner mellan fingrarna, jag famlar tafatt efter något väggfast och tiden flyter bara på. Osorterade papper på hög, oräknade tal, stora dammtussar under sängen, ett hav av sladdar, avsaknad av något att kalla kosthållning...
Den personliga misskötseln är ett faktum. Jag tror det handlar om att göra ett val, att vägra försvinna och att återta den sedan länge borttappade fokuseringen. Hur gör man det när man kommer hem klockan åtta från skolan nästan varje dag, stillar hungern med havregrynsgröt och mjölkchoklad och måste låta de trötta hjärncellerna få översköljas av allt drama i Australia's Next Top Model innan man stupar i säng?

Min syrra på StockholmStreetStyle:

Snygging där.

korridorsnytt 2:

Nyss flög en talgoxe in i köket och runt i korridoren.
Han lyckades hitta ut.

korridorsnytt:

Det bor två kineser i ett rum avsett för en som lagar mat 24-7. Varje gång jag kommer in i köket har stora wokpannan åkt fram och diverse märkliga ingredienser blandas med finstrimlade grönsaker.

Här finns en Londonbo som gillar "pretentious electronica" och kallar dig "mate" i var och varannan mening, något som kan vara svårt att lystra till om det är flera personer i köket samtidigt. Mitt trevliga sätt kopplade han illa kvickt till min härkomst: "Everyone from Gothenburg is so nice, people from Stockholm are just plain mean."

Det ligger en snodd plansch från Smittskyddsenheten föreställande nakna människor i bokstavsformationer som tillsammans lyder "Glömde du kondomen i somras?" på det spräckliga linoleumgolvet med luftblåsor.

En halvamerikan/halvfransos har flyttat in på soffan i det allmänna utrymmet, tydligen ytligt bekant med någon som bor i korridoren. Han spelar blues i tunnelbanan om kvällarna, vilket man tjänar kring 800 kronor i mynt på ett okej pass. Gårdagens skörd var ett gäng smörgåsar och jag erbjuds nu att ta för mig utav dem närhelst jag önskar.

Det står alltid disk i vasken och alla stekpannor har sönderrepad teflon där allt fastnar.

I personally believe...

Andreas och Sanaz är på besök, igår kväll drack vi vin och åt pizza hos Jenny till det här:

Sen gick vi ut.

tänk vad lite pop art kan göra

Med en sjuk och svag kropp förmår jag mig att i regnet köpa ett fång blommor till det rara paret som jag fått bo hos. Jag förmår mig att flytta delar av mitt bohag kommunalt med pärlan Jenny som hjälp. Så kommer jag fram och det är slut på ork och bita-ihop-nu-jävlar-anamma. Jag brister ut i gråt och förstår inte hur jag ska kunna bo i det här skruttiga rummet som är möblerat med pensionärsmöbler och inte städat. Vi dumpar väskorna och far hem till Jenny och äter soppa, kollar på den sista halvtimman av Upp till kamp och jag är något förstörd. Sömn gör gott och så är det föreläsningar och en massa information, hur ska allt gå ihop? Vi har kroki i ett garage med en liten gubbe vid namn Nisse som modell, han har både voluminösa former och exhibitionistiska böjelser. På rasterna slänger han på sig ett litet lila skynke som han binder fast likt en toga och sätter fötterna i ett par sunkiga raggsockar.

Mamma kommer upp på konferens och hon har med sig kläder, moccabryggare och strykjärn, men jag far iväg på Stuggasque på Värmdö utan att få sova, mitt-i-natten-middag och matte-kontrollskrivning morgonen därpå i skolan. Efter att ha varit vaken i 36 timmar sitter jag och nästan sover sittandes mittemot mamma på sushirestaurangen. Sen ska hon med tåget och vi har knappt setts. På mitt rum har mamma skurat golv och tvättat, med Roy Lichtenstein-planschen på väggen och mina saker i bokhyllan känns det mer okej. Istället romantiserar jag tillvaron och leker att jag är en svältande konstnärssjäl som i skenet av den nakna glödlampan skissar i natten, brottandes med perspektivritningen och de luriga skuggorna. Nu har jag nät på rummet och så kommer Sanaz och Andreas upp till helgen. Idag har jag varit på studiebesök i Tyresö och istället för att ha räknat matte har jag powernappat en hel eftermiddag och sett sex stycken The Hills-avsnitt.

it's possible!

Den här första tiden har susat förbi i något slags masspsykos ackompanjerad av hurtfriska sånger. Full ruljans och så klarar inte kroppen mer, utan en förkylning griper tag och jag blir sängliggande i det lilla rummet innanför tandläkarbostadens vardagsrum. Man skapar sig ett annat liv, andra vänner och det känns självklart till en början. Faktumet att många trygghetsfaktorer saknas gör sig först påmint då det blir motigt, efter en något olustig bjudning med snittar och vin med människor som leker vuxna börjar ögonen vattnas på tunnelbanan hem.

Äter middagar i Bergshamra och tar en fika på Söder. Lyssnar om och om igen på Possible, Studios remix av Shout Out Louds Impossible. Dricker kaffe med härliga kursare och repeterar gymnasiematematiken.

Mestadels är det bara stoj och glam med trevligt folk, så reflektionerna hinns inte med. Jag har hamnat i en fin klass, programinnehållet känns ännu rätt och den vackra staden har högt i tak med ett brett utbud av det mesta. Jag har goda aningar om det här.

(On the down side: Tekniskt strul med kamera och mobil, jag får typ vartannat sms och det har tydligen varit svårt att ringa också, nås dock på nätet!)

new now

Utan ork att socialisera på jobbet, men uppfylld över att känna att jag är rutinerad och gör ett bra jobb. Lätt ångestfylld då jag ser de feta minustecknena i Excelarket där en ambition att föra budget inleddes. Äcklad av att höra vakter av typen biffiga manly men dela porrtips i personalmatsalen. Utmattad från joggingturen. Ofokuserad i packningen.

Så jag svalkar mig i det lätta sommarregnet, läskar mig med mammas flädersaft och låter resväskan ligga framme, halvfull/halvtom.

Alla som man vill kvalitetshänga med, de får buntas ihop då tiden är knapp och vi ses om nätterna. Jag dricker öl framför min dator och ska ut. Jag dricker chardonnay ur stora kupor och ska ut. Jag dricker rosé ur udda glas och ska ut. Däremellan jobbar jag och får höra att Liseberg har infört slumpmässiga alkotest.

Byter pass och då min sista dag är avklarad går jag på inflyttningsfest på Olivedalsgatan. Till sena timmen pratar vi och regnet vräker ned utanför fönstret. Min tunna sommarklänning lyckas inte hålla kvar kroppsvärmen utan jag huttrar och får låna leggings och kofta att cykla hem i.

Fredagen spenderas med kusinen och systern. Vi fikar i Haga och chokladbollen smakar inte som vanligt, besvikelsen är så stor att vi måste köpa en annan på 7-Eleven, den är något bättre. Hemma i köket får hon fatt i en penna och tecknar snabba tuschstreck i tidningsmarginalerna tills att hon får en bunt A4 och avverkar papper på papper. Hon fyller arken med hennes uttrycksfulla figurer och jag är mäkta imponerad. Sen är jag som fastvuxen i köksstolen framför laptopen, det välbekanta transklickandet. Så kommer jag mig för att börja. Börja vika klänningar, börja rulla affischer, börja fylla pennskrinet. Ett liv av saker, älskade ting, hur ska man kunna välja?! Strax efter nio droppar vännerna in, jag har marinerat oliver och roddat med glas, chips, nötter och bag-in-box. Det blir ett fint avstamp. Packningen ligger utspridd över föräldrarnas säng och jag lägger planlöst ner allt i väskor efter två timmars sömn.

Vi går på min sysslings utställning på Birger Jarlsgatan, det i släkten beryktade projektet i svinhuset måste ses och det är fantastiskt proffsigt, snyggt och bra. Sen är det pompöst välkomsttal i Stadshuset och väldigt många urtypsteknologer. Jenny och jag äter middag tillsammans och går på Ciao, Bella. Göteborg på film känns i hjärtat när man nyss lämnat föräldrarna med tårar i ögonvrån och mycket är osäkert, nytt och ensamt. Tunnelbana till Bergshamra på te och nätsurfning, åker förstås åt fel håll när jag ska hem och får lov att hoppa av och invänta nästa tåg mot stan. Ensam vandrar jag runt i ett främmande hem med knarrande golv, porlande akvarium och Adolf Fredrikskyrkans taktfasta slag. Allt är mycket märkligt och jag är helt matt av alla intryck.

this is the end, my friend, there’s no turning back again

Den sista veckans dagar silar genom fingrarna och jag kommer mig inte för att ligga på stranden, något jag senare svettas för då jag känner att jag har tappat så mycket färg, man vill ju represent när man kommer hem. Vi tar en séjour med båt till St Tropez, kölvattnet skummar, havet glittrar och trots att något slags guidespeaker maler på bruten franska/engelska/spanska ur en sprakig mick att där ligger Elton Johns sommarhus och här har vi familjen Heinekens semesterresidens, nu kör vi i 40 knop men ni missar väl inte bergen med röd jord som ju liknar Grand Canyon och där spelar de faktiskt in westernfilmer ibland, är det ljuvligt. Saltstänken och fartvinden som tar tag i sidenbandet jag har knutit om mitt hår, det viner runt på egen vilja, man uppfylls och hamnar i ett gungande transtillstånd. Vi träffar Sannas kompis Sofia med pojkvän som är där på semester från Paris. Ännu en hamn med vräkiga båtar, tydligen ligger P. Diddys ibland dem, ytterligare små pittoreska gränder med slitna fönsterluckor på charmiga små hus, så lite strandhäng, salladslunch, biltur och vi måste hasta tillbaka till båten. Jag blir förväxlad att vara mexikanska och får varma leenden från sjöbjörnen som visat sig vara mannen bakom speakerrösten.

Hemma i Nice är det fjärde omgången av Nuziq-festivalen. Vi blir för sena för Smartieskvällen, men dagen därpå gör vi ett appearance på Hi Hotel. Det är samma slicka inredning men nu är det fullt med folk och den sofistikerade servicen har ersatts med en bar som serverar burköl och groggar i pappmuggar, de har däremot valt att behålla de saltade priserna. Så ser jag någon som inte motsvarar mina minnesbilder och mitt mod sjunker något. Jag spelar cold-hearted bitch och låtsas inte göra någon notis om honom. De avslutande kvällarna är förlagda på Théâtre de Verdure, så jag köper biljetter på fnac och vi står i en amfiteater utomhus med ryggarna mot havet och det är verkligen mycket folk men är det något vidare på scen egentligen? Vi går till Ghost och någon blir förfärad över min musiksmak och min frisyr blir kommenterad och klassificerad som traditionelle. Jag går hem.

Symmetri. Jag läser om en svensk designer som säger sig få dödsångest om han gör något symmetriskt. Han hävdar att det tillrättalagda är ointressant, något jag visserligen kan hålla med om, ändock brottas jag med eyeliner-streck och flätor som ska bli jämna, lyckas man på ena sidan är det lögn att få till det likadant på den andra… Henri Matisses inställning till symmetri känner jag inte till. Jag vandrar för andra gången upp till Cimiezområdet i den varma förmiddagen och klänningstyget blir uppblött på ryggen, denna gången har Matissemuseet öppet och det är verkligen en upplevelse. Han har en sådan vidd i sitt konstnärskap, från några få -till synes- slarviga penseldrag som har fångat upp tydliga ansiktsdrag i all tjock oljefärg till de mest precisa blyertsteckningar. Kollage, bronsstatyetter, den koboltblå färgen. Det är något visst att gå på museum ensam.

När jag går ut i solen och ner till stan igen tänker jag på impressionisten som sökte sig till Nice för ljuset, jag förstår honom. En snålblåsig höst åtföljd av kulen vinter ligger vid min horisont, eller kanske att det blir en brandgul höst i grön parkas och axelremsväska i läder?

En annan förmiddag lyssnar jag på jazziga toner och skriver några darriga rader, solen steker redan på balkongen och mjölken surnar. Jag borde sticka ner till stranden, det är min nästsista dag.

Så skurar jag bort mina spår, men en del stannar kvar. Jag packar ihop det livet som varit och när flygbussen ringlar ur stan vet jag inte hur jag ska sammanfatta vistelsen. När istället flygplanet rullat in på Landvetters landningsbana och föräldrarnas bil ringlar in mot en annan stad, känns det där livet redan mycket avlägset.

le temps qui reste