tänk vad lite pop art kan göra

Med en sjuk och svag kropp förmår jag mig att i regnet köpa ett fång blommor till det rara paret som jag fått bo hos. Jag förmår mig att flytta delar av mitt bohag kommunalt med pärlan Jenny som hjälp. Så kommer jag fram och det är slut på ork och bita-ihop-nu-jävlar-anamma. Jag brister ut i gråt och förstår inte hur jag ska kunna bo i det här skruttiga rummet som är möblerat med pensionärsmöbler och inte städat. Vi dumpar väskorna och far hem till Jenny och äter soppa, kollar på den sista halvtimman av Upp till kamp och jag är något förstörd. Sömn gör gott och så är det föreläsningar och en massa information, hur ska allt gå ihop? Vi har kroki i ett garage med en liten gubbe vid namn Nisse som modell, han har både voluminösa former och exhibitionistiska böjelser. På rasterna slänger han på sig ett litet lila skynke som han binder fast likt en toga och sätter fötterna i ett par sunkiga raggsockar.

Mamma kommer upp på konferens och hon har med sig kläder, moccabryggare och strykjärn, men jag far iväg på Stuggasque på Värmdö utan att få sova, mitt-i-natten-middag och matte-kontrollskrivning morgonen därpå i skolan. Efter att ha varit vaken i 36 timmar sitter jag och nästan sover sittandes mittemot mamma på sushirestaurangen. Sen ska hon med tåget och vi har knappt setts. På mitt rum har mamma skurat golv och tvättat, med Roy Lichtenstein-planschen på väggen och mina saker i bokhyllan känns det mer okej. Istället romantiserar jag tillvaron och leker att jag är en svältande konstnärssjäl som i skenet av den nakna glödlampan skissar i natten, brottandes med perspektivritningen och de luriga skuggorna. Nu har jag nät på rummet och så kommer Sanaz och Andreas upp till helgen. Idag har jag varit på studiebesök i Tyresö och istället för att ha räknat matte har jag powernappat en hel eftermiddag och sett sex stycken The Hills-avsnitt.