CHAOS.

Någonstans är jag förlorad. Jag är kaoset. Kaoset tar överhanden. Alltid på språng, alltid för sen, aldrig strukturerad. De primära byggstenarna vittrar sönder till bekymmerslös konfetti och det enda jag förmår är att försöka lura mitt kaos att jag visst har kontroll. Jag sätter på de nya, svarta ankelbootsen till långa kappan, ilar förbi och ser mig själv utifrån som en något jäktad men ändå balanserad student. Egentligen är ingenting under kontroll, saker rinner mellan fingrarna, jag famlar tafatt efter något väggfast och tiden flyter bara på. Osorterade papper på hög, oräknade tal, stora dammtussar under sängen, ett hav av sladdar, avsaknad av något att kalla kosthållning...
Den personliga misskötseln är ett faktum. Jag tror det handlar om att göra ett val, att vägra försvinna och att återta den sedan länge borttappade fokuseringen. Hur gör man det när man kommer hem klockan åtta från skolan nästan varje dag, stillar hungern med havregrynsgröt och mjölkchoklad och måste låta de trötta hjärncellerna få översköljas av allt drama i Australia's Next Top Model innan man stupar i säng?