yet another beautiful day and there are walls between me and everything else

En rosaskimrande slöja omsluter vår tillvaro här nere. Den är drömsk och den blandas upp och ihop med bokens värld. Jag läser och förs in på tankebanor om en svunnen tid.

Tänker på min farmor som kuskar runt i Amerika någon gång under 1900-talets första hälft, som polar med Adamaria, italienskan som för henne samman med en tolv år yngre konstnärssjäl som försökt sig på att måla i Paris men som slutat som skicklig art director i Göteborg. De som börjar om med båda familjernas icke-godkännande, får en son när hon är fyrtio och en till dryga året därpå. Tänker på hur någon ännu finns, såvida minnet av henne finns. Tänker på hur farfar är halv, hur hans ögon glänser var gång farmor kommer på tal. Tänker på mormor som hårt hållen dotter, som bär vackra klänningar, som inte passar in. Hon, som med nitiskt pli från Märta-Johanna skulle fållas in i ledet, skulle gå på hushållsskola och bli god hustru. Sötaste, raraste mormor som blir sjuk när hennes mor går bort, hon är en skugga av den ordentliga unga dam hon en gång var. Hon går i nattlinnet och hittar de konstnärliga mönstrena i matresterna, ser en liten näpen ballerina i servetten och får till en tjusig hatt av silkespappret som omslöt den medhavda buketten. Bryska tillsägelser från trötta, snälla morfar, han kapitulerar snart. Han, som med de mest uppriktiga blågrå ögonen, starren till trots, frågar oroligt; ”Ni glömmer oss väl inte när ni är ute i vida världen?”. Aldrig, aldrig att vi glömmer. Arvet. En märlig, ändock självklar sak. Vad säger att komponeringen av mig blir som den blir? Pusselbitarna från mor och far och den sociala omgivningen, biologi kontra psykologi. Hur kommer det sig att min syster, min enda syster som anländer imorgon och som inte ska behöva ta bussen själv utan minsann ska bli mött av storasyster på flygplatsen enligt far, bara till en del yttre och några inre drag liknar mig? Samma förutsättningar eller inte?