c'est dimanche et tout la france dort

Jag ser rosa hotell med gröna tak, enorma yachter där osynliga märken gnuggas bort av brunbrända unga män för polerad finish som reflekterar solens strålar. Jag går längs med stora boulevarder kantade av höga palmer och ligger på de steniga standplättar mellan betalsträndernas parasolltäta ytor. Jag guppar runt i ett skummigt azurblått hav som är saltare än alla tårar. Jag kikar upp mot fantastiska husfasader vart jag än vänder blicken, de har nästan alla små, snirkligt smidda balkonger och går i pastellfärger eller crèmevitt. Jag registrerar knappt alla de inkommande flyg som var tionde minut saktar in mot flygplatsen Nice Côte d’Azur längre.

Jag kan ännu inte förstå att jag är här och att det kan få vara så enkelt. Fokus har flyttats till de primitiva behoven; att sova, äta, motionera, bli brunare, bli blondare, läsa böcker, försöka prata franska, dricka alkohol. Tänk alla de små, chica Rivieraladies som trippar runt i stora hattar, mörka solglas, läderhud, guldsmycken och med en Louis Vuitton-kopplad hund (modell mindre) som följe, lever de så? Soft.

Vi har ett litet tillhåll som plötsligt benämns som hemma med en balkong där vi äter grapefrukt och gröt till frukost, där vi tar après-plage med öl och cashews i eftermiddagssolen, där vi dricker rosé och äter pastasallader, där vi spelar Serge Gainsbourg och Yatzy i natten. Än är vi betraktare i denna stad, men snart ska den förhoppningsvis bli vår…